« Goethe, Johann Wolfgang von Litteratur Holländsk litteratur »
Thomas Gray Archive
Fehrman: Kyrkogårdsromantik
Elegy Written in a Country Churchyard YouTube
The curfew tolls the knell of parting day,
The lowing herd wind slowly o'er the lea,
The plowman homeward plods his weary way,
And leaves the world to darkness and to me.
Now fades the glimm'ring landscape on the sight,
And all the air a solemn stillness holds,
Save where the beetle wheels his droning flight,
And drowsy tinklings lull the distant folds;
Save that from yonder ivy-mantled tow'r
The moping owl does to the moon complain
Of such, as wand'ring near her secret bow'r,
Molest her ancient solitary reign.
Beneath those rugged elms, that yew-tree's shade,
Where heaves the turf in many a mould'ring heap,
Each in his narrow cell for ever laid,
The rude forefathers of the hamlet sleep.
The breezy call of incense-breathing Morn,
The swallow twitt'ring from the straw-built shed,
The cock's shrill clarion, or the echoing horn,
No more shall rouse them from their lowly bed.
For them no more the blazing hearth shall burn,
Or busy housewife ply her evening care:
No children run to lisp their sire's return,
Or climb his knees the envied kiss to share.
Oft did the harvest to their sickle yield,
Their furrow oft the stubborn glebe has broke;
How jocund did they drive their team afield!
How bow'd the woods beneath their sturdy stroke!
Let not Ambition mock their useful toil,
Their homely joys, and destiny obscure;
Nor Grandeur hear with a disdainful smile
The short and simple annals of the poor.
The boast of heraldry, the pomp of pow'r,
And all that beauty, all that wealth e'er gave,
Awaits alike th' inevitable hour.
The paths of glory lead but to the grave.
Nor you, ye proud, impute to these the fault,
If Mem'ry o'er their tomb no trophies raise,
Where thro' the long-drawn aisle and fretted vault
The pealing anthem swells the note of praise.
Can storied urn or animated bust
Back to its mansion call the fleeting breath?
Can Honour's voice provoke the silent dust,
Or Flatt'ry soothe the dull cold ear of Death?
Perhaps in this neglected spot is laid
Some heart once pregnant with celestial fire;
Hands, that the rod of empire might have sway'd,
Or wak'd to ecstasy the living lyre.
But Knowledge to their eyes her ample page
Rich with the spoils of time did ne'er unroll;
Chill Penury repress'd their noble rage,
And froze the genial current of the soul.
Full many a gem of purest ray serene,
The dark unfathom'd caves of ocean bear:
Full many a flow'r is born to blush unseen,
And waste its sweetness on the desert air.
Some village-Hampden, that with dauntless breast
The little tyrant of his fields withstood;
Some mute inglorious Milton here may rest,
Some Cromwell guiltless of his country's blood.
Th' applause of list'ning senates to command,
The threats of pain and ruin to despise,
To scatter plenty o'er a smiling land,
And read their hist'ry in a nation's eyes,
Their lot forbade: nor circumscrib'd alone
Their growing virtues, but their crimes confin'd;
Forbade to wade through slaughter to a throne,
And shut the gates of mercy on mankind,
The struggling pangs of conscious truth to hide,
To quench the blushes of ingenuous shame,
Or heap the shrine of Luxury and Pride
With incense kindled at the Muse's flame.
Far from the madding crowd's ignoble strife,
Their sober wishes never learn'd to stray;
Along the cool sequester'd vale of life
They kept the noiseless tenor of their way.
Yet ev'n these bones from insult to protect,
Some frail memorial still erected nigh,
With uncouth rhymes and shapeless sculpture deck'd,
Implores the passing tribute of a sigh.
Their name, their years, spelt by th' unletter'd muse,
The place of fame and elegy supply:
And many a holy text around she strews,
That teach the rustic moralist to die.
For who to dumb Forgetfulness a prey,
This pleasing anxious being e'er resign'd,
Left the warm precincts of the cheerful day,
Nor cast one longing, ling'ring look behind?
On some fond breast the parting soul relies,
Some pious drops the closing eye requires;
Ev'n from the tomb the voice of Nature cries,
Ev'n in our ashes live their wonted fires.
For thee, who mindful of th' unhonour'd Dead
Dost in these lines their artless tale relate;
If chance, by lonely contemplation led,
Some kindred spirit shall inquire thy fate,
Haply some hoary-headed swain may say,
"Oft have we seen him at the peep of dawn
Brushing with hasty steps the dews away
To meet the sun upon the upland lawn.
"There at the foot of yonder nodding beech
That wreathes its old fantastic roots so high,
His listless length at noontide would he stretch,
And pore upon the brook that babbles by.
"Hard by yon wood, now smiling as in scorn,
Mutt'ring his wayward fancies he would rove,
Now drooping, woeful wan, like one forlorn,
Or craz'd with care, or cross'd in hopeless love.
"One morn I miss'd him on the custom'd hill,
Along the heath and near his fav'rite tree;
Another came; nor yet beside the rill,
Nor up the lawn, nor at the wood was he;
"The next with dirges due in sad array
Slow thro' the church-way path we saw him borne.
Approach and read (for thou canst read) the lay,
Grav'd on the stone beneath yon aged thorn."
THE EPITAPH
Here rests his head upon the lap of Earth
A youth to Fortune and to Fame unknown.
Fair Science frown'd not on his humble birth,
And Melancholy mark'd him for her own.
Large was his bounty, and his soul sincere,
Heav'n did a recompense as largely send:
He gave to Mis'ry all he had, a tear,
He gain'd from Heav'n ('twas all he wish'd) a friend.
No farther seek his merits to disclose,
Or draw his frailties from their dread abode,
(There they alike in trembling hope repose)
The bosom of his Father and his God.
Elegi skriven på en lantkyrkorgård
I rymden tonar aftonklockans slag,
och långsamt hjorden följer ängens stig,
trött vandrar bonden hem från slutad dag
och lämnar allt åt mörkret och åt mig.
Nu kvällens glans i solnedgången dör,
högtidlig stillhet över nejden rår,
blott ollonborrens dova surr man hör
och sömning skällas klang bland hjordens får.
Och från det murgrönsklädda tornet
därför månen klagar ugglan högt sin sorg,
när någon kommer hennes bo förnär
och vågar störa hennes dystra borg.
Inunder knotig alm och tårpils sus,
där mullen häver sig likt stormrört hav,
envar för sig i Dödens trånga hus,
byns enkla fäder sova i sin grav.
Nu välluktsmättad morgonvind ej mer,
ej heller svalans kvitter från dess bo,
ej hanens gäll och horn, som eko ger,
skall väcka dem ur deras lugna ro.
För dem ej längre tändes hemmets härd,
och flitig husmor inga sysslor har,
de mötas ej av ivrig välkomstgärd,
när barnen flockas kring en älskad far.
De mången skörd med sina liar skar,
där hårda tegen plöjts av deras plog.
Till fältet glatt de körde sina par;
med skarpa yxor fällde de sin skog.
Giv deras flit åt flärden ej till spe,
och det som kojans enkla glädje gör.
Låt den förnäme ej föraktfullt le,
då han de ringas korta saga hör.
Ty andryg högfärd, maktens stolta prål,
och allt vad skönt och rikt, som världen gav,
dem väntar oundvikligt samma mål,
ja, ärans stråt är vägen mot en grav.
Ej räkna dem, du stolte, såsom fel,
att deras gdrav ej pryds av segerns palm,
där under dunkla valven orgelspel
ledsagar fromma ljuden av en psalm.
Kan marmorbilden, gravens urna väl
med andra åter fylla kallnat bröst?
Kan äran kalla låter flyktad själ,
och Dödens örda lyss till smickrets röst?
Här gömmes kanske i sin glömda grav
ett hjärta fyllt av himmelsk glöd en gång,
en hand som kunnat bära härskarstav
och väcka lyran till extatisk sång.
Men åldrig kunskaps långa lärdomsskrift
har aldrig deras ögon skåda fått,
ty armod släckte själens ädla drift
och frostslog deras andes unga skott.
Så mången musslas pärla, vit som snö,
att gömmas djupt i havet blev dess lott.
Så mången blomma föds att osedd dö
och vällukt skänka tomma rymden blott.
förbjöd dem deras lott: den skrev en lag
för deras dygd, men ock för deras brott;
förbjöd dem furstar slå i blodigt slag
och vägra bättring av den usles lott.
Att dölja smärtan av ett samvetskval
och kväva ordnad över öppen skam,
att inför guldets makt och högmod fal
ovärdigt lov och smicker bära fram.
Ty långt från hopens lumpna tävlingsstri
dvar deras önskningars försynta mått;
längs livets undanskymda varddgslid
de lugnt sin obemärkta bana gått.
Att värna deras vigda stoft, som skydd
en bräcklig minnesvård där lutad står,
med några enkla verser klumpigt prydd
och tigger ögat gärden av en tår.
Av olärd sångmö enkelt ristas här
blott namn och år som enda hyllningsgärd
och mången helig text, som mänskan lär,
att modigt träda an sin sista färd.
Ty vem som offer blev för glömskans lag
ur denna värld av tårmängd glädje gick
från livets varma lust och munter dag
och såg tillbaka ej med trånfull blick?
I döden än vi söka vännens bröst,
och trötta ögat tårars tröst begär;
ur graven ropar än naturens röst,
och samma eld vår aska än förtär.
Men du, av dessa simpla gravar rörd,
som här de ringes saga skildrat har,
av stilla eftertake kanske förd,en syskonsjäl skall fråga vem du var. -
En grånad bonde lälmnar nog besked:
”Vi sågo honom ofta hastigt gå
i tidig morgon ren lngs daggvåt led
att kullens krön i soluppgången nå.
Det trädet här han kunde sitta vid,
som nyckfullt vridna rötter sänder opp,
och sorglös drömma där till middagstid
och stirra blott på bäckens lugna lopp.
I skogen där, än med föraktfullt skick,
han strövade omrking likt en förryckt;
än lutad, blek, beklagansvärd han gick
än hopplöst kör, än som av sorg betryckt.
En dag jag honom ej som vanligt fann,
på kullen ej, vid trädet ej han låg;
en morgon än, och än en dag försvann,
men aldrig mer, som förr, man honom såg.
Den nästa över kyrkogårdens gräs
man långsamt bar på övligt sätt hans bår; -
men nalkas Ni, som läsa kan, och läs
på stenen dör, som under törnet står.”
GRAVSKRIFTEN
Här vilar ljuvt, i jordens sköte gömd,
en yngling, okänd utan börd och glans;
av Gunst och Rykte blev han städse glömd,
och vemods tunga lott blev tidigt hans.
Han ägde godhet, som från hjärtat går,
vad himlen honom mångfalt gav igen;
han Nöden gav (sin enda skatt) en tår,
och fick av himlen (vad han bad) en vän.
Ej längre sök hans dygder räkna opp,
och nämn ej mer hans brister här vid namn;
de vila alla, bävande av hop,
till Domens dag i Herrens fadersfamn.
Arvid Stålhane
(jfr även Silverstolpes tolkning)