Spridda anteckningar

Germanfolken

« Romerska riket Antiken Grekland »


"Någon gång i det förhistoriska mörkret ägde germanerna ett gemensamt ursprung, möjligen i södra Skandinavien och på Östersjökusten mellan Elbe och Oder", säger Sture Linnér, i "Europas födelse" s. 67. Det menar han frankt utan att darra det minsta på manschetten.

Av skäl som vi inte känner, men kan anta p g a de våldsamma klimatförsämringar som Nordeuropa fick känna av efter bronsålderns sköna värme och gynnsamma förhållanden för jordbruk drog vissa grupper ned mot nya marker i sydväst och drev samtidigt framför sig de kelter som tidigare bebott västra och södra Tyskland. Omkring 200 f k r nådde de fram till Rhen; ett sekel senare erövrade de det keltiska Bayern.

Ungefär samtidigt började kimbrer och teutoner, två jylländska stammar, härja i Donautrakterna och senare i Gallien och norra Italien.
(Kimbriska kriget)

Västgermanska Sveber under Ariovistus inkräktade även de i det keltiska Gallien men besegrades av Caesar år 58 f kr och drog sig åter inåt Germaniens skogar.

År 9 e kr krossades en romersk armé i Teutoburgerskogen av cheruskern Arminius. Romarna avbröt nu sina planer på att tränga längre norrut på germanskt område. Redan vid den här tiden var härförare som t ex Arminius skolade i romersk härutbildning.

Nu följer ett och ett halvt sekels fred mellan romare och germaner. I norr och öster bildade Rhen och Donau gräns sammanlänkad av en rad romerska fästen. Gränsen kom att benämnas limes.

På 160-talet e kr under Marcus Aurelius regering bröts den långa freden med germanerna. Det viktigaste av de östgermanska folken goterna hade brutit upp från sina boplater vid Östersjön och rört sig ned mot nuvarande Ukraina och Svarta Havets kuster.

Huvudgrenen visigoterna fortsatte till nutidens Rumänien medan de så kallade ostrogoterna blev kvar i det bördiga sydryssland. Troligen under tryck från goterna stormade andra germanstammar, bland dem markomannerna långt in på romerskt område. Markomannerkrigen.

Ända sedan Caesars tid hade en germanisering av romarriket försiggått. Kejsaren upplät stora markområden åt germanskaror under förutsättning att de gjorde miltärtjänst i den romerska armen.

Från och med 200-talet gick germanfolk till häftiga anfall mot romarriket i väster - det är nu exempelvis frankerna, burgunderna och sachsarna nämns för första gången.

Visigoterna allierade sig med Sarmaterna, ett ursprungligen iranskt folk som utvandrat från Centralasien och slagit sig ned på Balkan södra Ryssland. Sarmaterna lärde goterna ridteknik, stigbyglar och sporrar.

På 360-talet genomgick Romarriket riksdelningar samtidigt som goterna blev ett bekymmer på Balkan. Östrom avvärjde faran genom att ofta och frikostigt skänka dem både land och pengar. I gengäld drabbades den västra rikshalvan desto hårdare.

375 drev hunnerna visigoterna in på romerskt territorium.

I slaget vid Adrianopel två år senare krossades en romersk armé och kejsaren dödades.

Under Alarik I:s ledning härjade goterna först i Grekland och sedan i nuvarande Jugoslavien innan de 401 föll in i Italien.

Alarik var Arianskt kristen och kristendomen växte sig allt starkare i riket.

Det är nu eran som i Sverige kallats folkvandringstid börjar. Vi kan räkna från 375 då hunnerna drev visigoterna in på romerskt område söder om Donau och folkvandringstiden kan sägas sluta med longobardernas erövring av Italien 568.

Då Alarik och hans goter härjat kors och tvärs i Italien under ett årtionde intog de slutligen Rom och plundrade staden under tre dagar 410.

Efter Alariks död 410 tågade hans trupper åter norrut över Alperna och invaderade södra Gallien och Spanien.

Italien och kejsarhovet som nu låg i Ravenna påverkades knappast av striderna mot barbarerna.


Hunniska parentesen 430-453

På 430-talet började hunnernas härskare Attila slå under sig både slaviska och germanska stammar och blev efter hand Europas mäktigaste man. I de Isländska berättelserna går han under namnet Atle (T ex i Völsungasagan). Hans välde sträckte sig från Kaspiska havet till Rhen och från Östersjön till Donau. Romarriket betalade enorma summor som fredstribut till honom. Då han dog 453 föll riket samman, hunnerna besegrades av germaner och försvann ur historien.


Romerska rikets fall 476

Olika grupper rivaliserade om makten till dess pojkejsaren Romulus 476 störtades av Odovakar, befälhavare för de blandade germanska legotrupperna i Italien. Denne tillsatte inte någon ny kejsare utan styrde med hjälp av den romerska byråkratin som Italien förste germanske kung.


Theodorik (454-526) regent 493-526.

Mot slutet av 400-talet satte sig ostrogoterna på nytt i rörelse, från Ukraina i riktning mot det bysantinska riket. Den Östromerske kejsaren lyckades emellertid övertala dem att i stället dra västerut. Med Theoderik som ledare strömmade de in i Italien och massakrerade Odavakars trupper och tog över deras land. Theoderiks kungadöme med medelpunkt i Ravenna

och Verona bildade en betydande motvikt mot kejsaren och frankerna som gemensamt intrigerade mot honom. Han regerade ungefär hälften av den tid det ostrogotiska väldet kom att vara. (Se även sagogestalten Didrik av Bern)

Ostrogoternas välde varade ett drygt halvsekel, till mitten av 500-talet då det krossades av den bysantinske kejsaren Justanianus. Därmed uppstod ett vakuum som ett annat germanfolk, longobarderna inte var sena att fylla. 568 ockuperade de Po-slätten (jfr nuv Lombardiet). De kom att härska i tvåhundra år till 774 då Karl den store efter vädjan från påven gjorde slut på deras makt. Langobarderna var oförsonliga fiender till Östrom.

Visigoter i Gallien och Spanien

Efter Alariks död 410 grundade visigoterna riken i sydvästra Gallien (Akvitanien med Toulouse som huvudstad) och i Spanien. Östrom lät dem i stort hållas bara de inte drog österut och störde.

Burgunderna (ursprungligen från Bornholm) bosatte sig i mellersta och östra delarna av Gallien.

Visigoterna i Gallien tillhörde en minoritet som assimilerades. Latinet vann insteg, katolicismen blev statsreligion och äktenskap med romare tillläts. Vid tiden för den arabiska erövringen 711-713 hade goterna nästan helt anamammat den den romerska kulturen. Utöver södra Gallien hade visigoterna riken i Spanien och här skapades en jämförelsevis hög kultur. Isidor av Sevilla ca 600 är känd skriftställare från den här tiden.


Vandalerna

Under det att romarna mobiliserat för att möta Alarik strax efter 400 fäll vandalerna och deras allierade in i Gallien, drog sig nedåt Spanien för att slutligen erövra stora områden i Nordafrika. Vandalriket krossades på 530-talet av Justinianus general Belisarios och folket försvann spårlöst hur hävderna.

Burgunderna

På samma sätt som vandalerna funnit en öppning in på romerskt område så hörde burgunderna till de främmande skaror som etablerade sig på Rhenstranden. Burgunderna räknas som ett östgermanskt folk säger Linnér, och hade omkring 250 kommit till Maindalen ett sekel senare nått Rhen. I Niebelungenlied hör vi slamret från burgundernas olyckliga strider mot hunnerna.

Tyskarnas förfäder

Alemannerna också kallade Sveber var ett förbund av västgermanska stammar. Under 200-talets senare hälft bosatte de sig i området mellan Rhen, Donau och Main och förde länge gränsstrider mot romarna. Först två sekler senare gick de över Rhen och bredde ut sig i Alsace och östra Schweiz.

I början av 500-talet blev alemannerna frankiska undersåtar

men gjorde ofta uppror till dess de vid mitten av 700-talet definitivt infogades i frankernas rike.*

Bayrarna (tidigare omnämnda som Markomanner) var ett svebiskt folk från Böhmen och Mähren. På 200-talet inledde de och goterna krigs- och vandringsperioden i germanernas historia. I början av 500-talet bosatte de sig i nuvarande Österrike och alpländerna västerut. Från senare hälften av samma sekel stod de under frankisk överhöghet men bevarade länge sett stort mått av självständighet.

Thüringarna

En annan Svebisk stam, härskade i slutet av 400-talet över ett stort och mäktigt område väster om Elbe ned till Donau. Det dukade emellertid redan i början av 530-talet under för en koalition av franker och sachsare.

Sachsarna

troligen från nordöstra sidan av Elbe, nämns första gången i slutet på 200-talet. Plundrade Nordsjökusten som sjörövare.

Friserna

Friserna bodde vid Nordsjön. Många deltog i angelsachsarnas invasion av Britannien. Men andra spred sig österut ända till Weser. På 500- och 600-talen var de Nordsjöns viktigaste handelsmakt.

ANGELSACHSARNA

Britannien blottades på romerska trupper när visigoterna invaderade Italien vid 400-talets början. Pikter föll då in från norr och irländare från väst. De viktigaste nykomlingarna var anglerna och sachsarna från nordvästra Tyskland; andra inkräktare var jutar från Danmark och friser.

FRANKERNA

Ordet franker nämns första gången i romerska källor vid mitten av 200-atlet e kr som namn på flera olika stammar i nordvästra Germanien. Deras egentliga expansion började från och med 480-talet då de gick över Rhen och in i Gallien och bildade ett eget rike under kungar av den merovingiska ätten. Klodvig var det första stora namnet bland dem.

KIMBRERNA – det första germanfolk
Kent Andersson: I skuggan av Rom. -2013. Sid 20 ff.
Romarnas första kända kontakt med germanerna skedde vid slutet av 100-talet f kr då riket utsattes från ett allvarligt hot från norr. En germanstam som romarna kallade Cimbrer hade slagit sig samman med bland annat teutoner och kelter och företog regelrätta plundringståg in på romerskt område. De hade tagit sig från norr via, förmodligen Elbe ner genom Tyskland och hade stött på motstånd såväl i dagens Böhmen som i områden norr om Balkanhalvön. På 110-talet hade de slutligen trängt in i den romerska provinsen Noricum (delar av Österrike) och hotade romerska intressen där.
Att tvista om huruvida Cimbrerna kom från nuvarande Danmark eller Nordtyskland eller så är väl ändå ganska meningslöst. Att de kom från trakterna kring Östersjön, Nordtyskland är väl uppenbart. Varför diskutera detta? Alla germanfolk måste ha kommit därifrån inklusive Skandinaviska halvön. Vad är det som är så svårt att ta till sig det faktumet. Möjligen kan det funnits germanska grupper även kring Baltikum, men so what, det är verkligen Östersjöområdet. Kan man tala om forneuropeiska kulturområden så är Östersjögermanernas ett sådant. Då räknar vi Nordtyskland dit. Någon annan stans ifrån kan de inte ha kommit, vare sig under Cimbrernas tid eller annorledes.

Romarna mötte cimbrerna och deras allierade i en första drabbning vid Noreia år 113 f kr och den väldisciplinerade romerska hären förnedrades fullständigt. Efter slaget drog sig Cimbrerna ändå norrut och återvände inte mot romerskt område förrän 111f kr eller 110 f kr då de åter korsade Rhen och fortsatte in i Gallien och nådde den romerska provinsen Gallia Narbonensis. http://en.wikipedia.org/wiki/Gallia_Narbonensis
Här bad de den romerske konsuln Marcus Junius Silanus om ett område att bosätta sig på.
Silanus överordnade nekade och istället anföll romarna Cimbrerna i ett försök att kasta ut dem. Den romerska armen besegrades åter igen. År 105 f kr hotade de igen romerskt område. Historien upprepade sig vid Arausio, Orange i nuvarande södra Frankrike. Nesligheterna fortsatte fram till slaget vid Campö Raudii i Podalen 101 f kr, där det stupade 65 000 cimbriska krigare och romarna kunde äntligen dra en suck av lättnad.

Var cimbrerna jyllänningar? Antika källor säger tveklöst ja, bla Tacitus (56-117 e kr), Plinius dä, (23-79 e kr) Ptolemaios och kejsar Augustus(63 f kr-14 e kr). Jylland kallas i antika källor Cimbriska halvön.
Som vanligt menar forskarna att det var ett multietniskt folk som terroriserade romarriket. Säkert så. På vägen hade man nog involverat fler besläktade grupper och även en del Kelter.
Men tanken att de skulle varit ett blandfolk på Jylland verkar mer vara en tankekullerbytta hos forskningen i ämnet. I vilket fall kan de inte ha kommit någon annan stans ifrån än från länderna kring Östersjön, eftersom så vitt vi vet alla germantalande folk levde där.
Är det så mycket att bråka om? Är det så svårt att ta till sig?

Bägerfedt, Lars
Forna Götar och Svear : Ett sammandrag av källor hörande till Sveriges tidiga historia. - 233 s. (E s sida)


http://de.wikipedia.org/wiki/Schlacht_bei_Noreia
http://en.wikipedia.org/wiki/Battle_of_Noreia
http://de.wikipedia.org/wiki/Kimbern
http://de.wikipedia.org/wiki/Kimbernkriege
http://sv.wikipedia.org/wiki/Cimbrer
http://sv.wikipedia.org/wiki/Teutoner

Richard, Ernst
The Scandinavian theory of Indoeuropean origins. - 14 s.
= Sid. 373-386 i:
Boas anniversary volume; anthropological papers written in honor of Franz Boas .. New York : Stechert, 1906. - 559 s : ill. (Contents, Index)


Germanernas sociala organisation - kungar, grevar, hertigar mm

Germanfolken Folkvandringstid »




Hertig
Under medeltiden översattes den nordiska titeln jarl till dux, vilket är latin för hertig.

Mer om Dux

Jarl


Folkvandringstid

« Germanernas sociala organisation - kungar, grevar, hertigar mmGermanfolken Germanska grupper före Roms fall 476 »


Långt före vår tideräknings början hade germanfolken dragit söderöver, av kanske många skäl. Folkvandringarna kan förklaras med teorier av likaledes skilda slag. Alltfrån de mer plausibla funderingarna om klimatförändringar, missväxt och överbefolkning, till de mera fantasifulla om ett återupptagande av den tidigare använda Donauleden för att hitta Odens urhem, Asgård, i Asien!! Många germanfolk drog emellertid ditåt, i synnerhet gjorde goterna så.
Andra folk hamnade i konflikt med romarna längs miles, gränsen mellan germanfolken och romerska riket.
  Markomannerna känner vi sedan 100 f ikr och de försvinner inte ur historiens horisont förrän efter 390 e. kr. Markomannerna sög upp flera andra germanska folk som t ex en del goter, kvader, hermundurer, semnoner. Andra folk som till slut också de sluter upp i en större germansk enhet var den med kelter blandade bastarnerstammen.

EGENTLIGA FOLKVANDDRINGSTIDEN

Åter andra folk slöt sig samman i andra konstellationer som t ex Alanerna. Roxolanerna drog åt Ryssland. Vandalerna trängde in i Gallien på 400-talet för att snart dra vidare och besätt nordafrika. Langobarderna kom sent, kring 610 till Italien där de skapade sig ett rike Lombardiet.

Istvaeonerna var en av de tre ursprungliga folkgrupperna av Västgermanerna i nuvarande Tyskland enligt Tacitus, tillsammans med herminonerna (inklusive sveberna) och ingaevonerna). Istvaeoner var vid Tacitus tid bosatta vid Rhenner till Neckar och bort till Weser. De behärskade den stora gränsflodens ömse sidor med undantag av Schwarzwald, där en svebisk stam bodde. Detta faktum gav dem dock ingen större makt eftersom de, trots att de hade släktskap, inte samarbetade utan levde i småstammar. Istvaeoner mäktigaste folkstam var chatterna, och andra stammar var bland andra sigambrer och tenkterer.

Ingvaeonerna var, enligt den romerske historieskrivaren Tacitus, ett forngermanskt folkslag som fanns i Danmark och norra Tyskland. Plinius den äldre listade ingvaeonerna som en av fem germanska folkslag i sin Naturalis Historia.[1] De andra folkslagen var vandalerna, istvaeonerna, herminonerna och bastarnerna.

Burgunder som måhända har ett ursprung i Skandinavien, och som eventuellt via Bornholm når Polen och vidare ner i Europa på 400-talet.

Någon vetenskaplig enighet kring karaktären på dessa germanska grupper och deras ursprung har aldrig nåtts. Sällan har man prövat att förstå dessa genom t ex analogier med kända historiska folk av någorlunda likartad.

Germanska grupper före Roms fall 476

« Folkvandringstid Germanfolken Germanska statsbildningar efter Roms fall 476 »

Kimbernkriege,_Karte_2

  • Kimbrer

    Cimbri (eng Wiki)
    Kimbrere (da Wiki)
    Kimbern (ty Wiki)
    The Cimbrian war
    Teutoner är utan diskussion en germansk benämning på en eller flera grupper, men Kimbrer tycks faktiskt enligt somliga varit kelter. Och kanske det. (Arkeologiforum)
    Men det är nog en missuppfattning. Kimbrer är ju knappast Kimbrernas eget namn på sitt folk. Det är kelternas namn på detta folk från (antagligen Himmland på Julland. Det är ytterst sällan ett folk utan nation har ett eget namn på sig själva. I analogi med etnografin kan vi utgå ifrån att dessa folkgrupper vanligtvis kallar sig för något i stil med ”människor” eller ”vänner” eller liknande, vilket då kan låta som ett ”namn” men knappast är det. Iban (förr Dajaker) är ett sådant ord. Inuiter (förr eskimåer) likaså. Leni Lenape (senare Delawareindianer detsamma).
    Det mest vanliga är att någon annan betecknar en viss grupp med en beteckning, då oftast av typen ”bort därborta i kröken”, eller på Jylland eller något annat. Ibland betecknas de efter någon egenhet typ av vad de äter. ”Fiskätare” eller ”Ätare av rötter” eller dylikt. Men mest är det geografiska bestämningar tagna i andra gruppers mun och föreställningsvärld.

    K- eller det därmed likvärdiga c- är en i keltisk mun företagen omformning av det germanska ch (varav senare blivit h), som av kelterna alltid återgavs med k. Det är nämligen, såsom redan norrmannen Keyser år 1839 påpekat, tydligt att detta folknamn sammanhänger med det danska namnet på trakten sydöst om Limfjorden, Himmerland, forndanskt Himbersyscel. Äldst har väl trakten hetat blott Himber, ty ett dylikt namn uppträder i f

    Kimbrer och Teutoner träffar vi ursprungligen på Jylland där de av okänd anledning sedan drog nedåt kontinenten.
    Bland de första namngivna folken som började härja det Romerska rikets gränser hör Kimbrerna. En stor arme bestående av just Kimbrer och Teutoner drog sig ned mot Italien från norr, under Marius konsulskap år 104 f kr. Den germanska hären påstås ha uppgått till 300.000 man (vilket inte nödvändigtvis tillhör sanningen), och man hade redan besegrat Papirius Carbo i Illyrien år 113 samt massakrerat en armé under M. Iuinius Silanus år 109. Konsul L. Cassius Longinus hade dödats i ett slag nära Genevesjön år 107 och den romerske härföraren Aurelius Scaurus togs sedermera som fånge. Slutligen lyckades romarna stoppa Kimbrerna vid slaget vid Arausio (Orange). Det var ett svårt nederlag - av en armé bestående av 80.000 män rapporteras endast två ha överlevt. Nu var det år 102 och så skulle Marius äntligen möta Kimbrerna. Här berättas om Kimbrernas antal som väl som så ofta är tilltaget i överkant. Även om de delat sin arme i två hälfter så tog det sex dagar för de Teutoniska trupperna att passera Marius läger. Det kom till drabbning vid Aquac Sextae (Aix-en-Provence där germanerna förlorade bort emot 100.000 män och deras kvinnor sägs ha begått självmord efter slaget. Men kimbrerna var inte slagna för det. En väldig armé hade föst härföraren Q. Lutatius Catulus tillbaka över Pofloden och den 30 juli 101, en het sommardag, mötte romarna dem vid ett ställe kallat Campi Raudii, nära Vercellae, väster om Milano och där besegrades de ännu en gång. Plutarkus ansåg att förtjänsen i mycket var Catulus, men för det romerska folket så var konsuln Marius hjälten.
      Arkeologiforum.

    Battle of Aquae Sextiae

Tiepolo_Vercellae_MetropolitanSulla-700x390getxinfo



  •       
    Goldsworthy, Adrian
    En människa hängiven kriget : Gaius Marius (157-86 f kr). - 26 s.
    Hotet från norr, sid 129.
    = Sid 116-140 i:
    Goldsworthy, Adrian
    Kejsare och generalen : Männen bakom Roms framgångar / Adrian Goldsworthy ; Översättning Hans Magnusson ; [Faktagranskning av den svenska utgåvan: Jenny Wallensteen]. - Lund : Historiska media, 2006. - 432 s.
    Orig:s titel: In the Name of Rome. - 2003.




Cimbrians_and_Teutons_invasions.svg




  • Skönlitteratur:


  • McCullough, Colleen 1937-2015
    Makten och kärleken : [roman] / Colleen McCullough ; översättning av Yngve Rydholm. - Stockholm : Legenda, 1991. - 711 s.
    Orig:s titel: The first man in rome. - (Masters of Rome ; 1) Storytel.

    McCulloughs första roman i sviten om det Romerska riket.
    En roman som behandlar uppkomsten av det republikanska rom och om de som var huvudaktörer där, såsom t ex konsuln Marius och Sulla. Båda ville de bli roms förste man….

    Jensen, Johannes V. 1873-1950.
    The Cimbrians [Fulltext]. -
    = Sid [225] - 487 i: The Long Journey

    Warner, Rex     1905-1986.
    Den unge Caesar / Rex Warner ; översättning av Ingeborg von Rosen. - Stockholm : Norstedt, 1959. - 316 s.
    Orig:s titel: Orig: Young Caesar.






  • Tv-program, film etc. (Sökn Cimbri; Marius och Sulla)



  • Teutoner

  • Untitled

  • Heruler

Germanska statsbildningar efter Roms fall 476

« Germanska grupper före Roms fall 476 Germanfolken Bronsålder i öst - Baltikum till Sibirien »

  • Frankerna


    Frankerna

  • Germanska statsbildningar efter Roms fall 476 Langobarderna »

  • Franker
      Saliska franker
      Merovinger

    Karl den Store
    Under Karl den store utvidgades Frankerriket.
    768 kröns Karl den Store (Charlemagne) till frankisk kung. Han förde en skicklig erövringspolitik med hjälp av den nya religonen kristendomen. Han slöt alltså fred med Påven vars hjälp han hade när de underkuvade Langobarderna (Lombardiet) som försökte skaffa sig total makt i Italien. Karl istället utropa sig till Langobardernas kung och därmed hade Italien tyskt styre under större delen av medeltiden. Han fortsatte med att underkuva de då hedniska Saxarna som efter många om och men lät sig underkuvas och kristnas. Vidare besegrades bajuvarerna i nuvarande Bayern och avarerna i vad som senare blev Ungern. I Spanien satte Karl trupper stopp för den arabisk-muslimska expansionen.
    732 Redan tidigare hade Karl den Stores far Karl Martell hejdat muslimerna genom slaget vid Tours.
    Läs mer SO-rummet : Den karolingiska renässansen.

  • Langobarderna

  • Saxare


Gunnes, Erik
Carolus Magnus. Mot feodalsamhället. Bysans - stormakt trots allt. Europa tar form. - 59 s.
= Sid 206-264 i:
Bra böckers världshistoria Band 4 : Religioner på marsch 500-1000 / av Erik Gunnes. - Höganäs : Bra böcker, 1984. - 271 s. : ill.


Saxare

« Langobarderna Germanska statsbildningar efter Roms fall 476

Saxare Wiki Gamla Sachsen Niedersachsen
Saxons Wiki Old Saxony
Sachsen (volk) Wiki de
[Sachsen (tysk delstat)]


Saxare

« Langobarderna Germanska statsbildningar efter Roms fall 476

0d27b7b5eb008a91840d3b46a99f9f6b

Okänd bronsålder i öst

Bronze age Europe
Kurgan hypothesis
Andronovo culture
Pontic-Caspian steppe
Scythians - Skyter
Marija Gimbutas

Stenålder i Centraleuropa

Vincakulturen


Bronsålder i öst - Baltikum till Sibirien

« Germanska statsbildningar efter Roms fall 476 GermanfolkenStenålder i Centraleuropa »

Indoeuropeernas invandring till länderna kring Östersjön. Baltisk bronsålder.

800px-Indo-European_migrations


Gimbutas, Marija 
Balts / by Marija Gimbutas. - London : Thames and Hudson, 1963 - 286 p. : ill. (Ancient peoples and place ; 33). Index.

Centraleuropeisk bronsålder

Gimbutas, Marija
Bronze age cultures in central and eastern Europe / Marija Gimbutas. - The Hague : Mouton, 1965. - 774 p. : ill.

290px-Indo-Iranian_origins



Kurgan hypothesis

Marija Gimbutas YouTube-videos.


Stenålder i Centraleuropa

« Bronsålder i öst - Baltikum till Sibirien Germanfolken

TIDIGASTE SKRIFTEN BLAND STENÅLDERSBÖNDER I CENTRALEUROPA!
I början av 1970-talet väckte en amerikansk forskare av litauisk börd, Marija Gumbutas, uppseende med sina forskningar kring Sydösteuropas stenåldersfolk. Särskilt lkyfte hon frdam den förindoeuropeiska Vincakulturen, en jordbrukskultur som växte upp under 6000-talet f kr, och blomstrade som bäst cirka 5300-2500. Den har fått sitt namn efter den viktigate adrkeologiska fyondorten, Vinca, halvannan mil öster om Belgrad, och sträckte sig över stora deladr av Jugoslavien och Rumänen samt mindre delar av Bulgarien, Albanien och Grekland. Här menar Gimbutas, uppfanns skriften sjävständigt redan för 7000 år sedan. På kult- och begravningsplatser utanför bosättningsområdena har man hittat föremål med skrift som knyter an till den religiösa sfären, bland annat kvinnliga avgudabilder av lera, tydligen offergåvor vid tillbejdan aa gudar och förfäder och vid fruktbarhertsrituealer eller begravningar.