Germanfolken
(Ytterligare en tanke om Goterna. Västergötland och Östergötland uppstår först när återinvandrande goter kommer tillbaks till Sverige)
Alltså, bara som en tankelek, goterna är ursprungligen som gutasagan menar ett gäng som lämnade Gotland och hamnade i Polen. Därefter drar de söderut, blandas med en hel del andra folk och människor, men tycks behålla sitt namn som grupp. Och framför allt sitt språk. Vi vet också att merparten av vad som kom att utgöra järnålderns konst och kultur (runor, djurornamentik t ex) och en hel del annat, kommer från Goternas samröre med Skyter och andra östliga folk. Det hädiska i tanken är då att dessa kulturelement kom att integreras med folk på skandinaviska halvön då återinvandrande grupper förde med sig dessa kulturelement. Det vanliga larvet om att kulturelement färdades från man till man under århundraden är fånerier. Någonstans och vid någon tid kom dessa viktiga kulturelement hem till Skandinavien. Folket kallades fortfarande Goter och lade grunden till de svenska geografisk områdena Västergötland och Östergötland. När Jordanes berättar om Östergötland är vi inne på 500-talet. Inte vid tiden för utvandringen.
F ö är det ju solklart att Tacitus menar Gotland när han talar om tidens gautones som svenskar. Landet är format som ett löv. Sedan halkar han över på midnattssol och annat och skapar missuppfattningar en masse. Men då talar han om sjöfolken svearna, som måhända var bra på hästar och vagnar likväl.
(Utöver detta och mer känt om återvandrare är möjligheten att Herulerna återvandrade oavsett om de hamnade i Värend eller i Vendel, efter att ha mellanlandat i England då förstås).
Germanernas sociala organisation - kungar, grevar, hertigar mm
Folkvandringstid
Folkvandringstid« Germanernas sociala organisation - kungar, grevar, hertigar mm
Germanfolken Germanska grupper före Roms fall 476 »Germanernas sociala organisation - kungar, grevar, hertigar mm
Långt före vår tideräknings början hade germanfolken dragit söderöver, av kanske många skäl. Folkvandringarna kan förklaras med teorier av likaledes skilda slag. Alltfrån de mer plausibla funderingarna om klimatförändringar, missväxt och överbefolkning, till de mera fantasifulla om ett återupptagande av den tidigare använda Donauleden för att hitta Odens urhem, Asgård, i Asien!!(Vilket i sig inte är helt kongruent med galenskap. Ett indoeuropeiskt ursprung ger faktiskt möjlighet till detta. Sveriges andre sagokung Sveiger for söderut i detta syfte enligt Snorre). Många germanfolk drog emellertid ditåt, i synnerhet gjorde goterna så.
Andra folk hamnade i konflikt med romarna längs miles, gränsen mellan germanfolken och romerska riket.
Det var stammarna cimbrernas (Kimbrerna 113 f kr. - 101 f kr. Nordisk familjebok) och teutonernas vandring 113–101 f. Kr. som först gjorde att medelhavsfolken uppmärksammade dem.
Markomannerna känner vi sedan 100 f kr och de försvinner inte ur historiens horisont förrän efter 390 e. kr. Markomannerna sög upp flera andra germanska folk som t ex en del goter, kvader, hermundurer, semnoner. Andra folk som till slut också de sluter upp i en större germansk enhet var den med kelter blandade bastarnerstammen.
Donau Limes
MARKOMANNERKRIGEN AD 166-180
Marcus Aurelius
Marcus Aureliuskolonnen
För romarna hade det varit lugnt kring gränsen mot germanerna i norr under första och andra århundradet e kr, undantaget då förstås nederlaget i Teutoburgerskogen år 9 e kr. I öster började en serie invasioner längs Donaus mellersta lopp som kommit att kallas Markomannerkrigen mellan ad 166 och 180. Då var Marcus Aurelius kejsare i Rom. Markomanner nämndes tidigare av Caesar och ansågs av de romerska författarna som en viktig germansk stamgrupp som bodde just norr om Donau och de kom att utgöra ett hot under en längre tid mot de romerska besittningarna. I själva verket var det nog fler grupper (tjugofem är en siffra som nämns) än just Markomanner som agerade. En grupp som nämns är Quaderna (Quadi). Romerska författare menar att anfallen hade sitt ursprung i att folk från Nordsjön och Baltiska kusten, men även folk i centraleuropa rörde sig söderut av oklar anledning. Som vanligt är det väl överbefolkning och liknande som förutsätts. De romerska källorna är få och vaga i sina utlåtanden. Den första attacken kom år 166 vid en tid då de romerska trupper som var stationerade längs Donau var upptagna med krig mot Parterna.
EGENTLIGA FOLKVANDRINGSTIDEN
Åter andra folk slöt sig samman i andra konstellationer som t ex Alanerna. Roxolanerna drog åt Ryssland. Vandalerna trängde in i Gallien på 400-talet för att snart dra vidare och besätt nordafrika. Langobarderna kom sent, kring 610 till Italien där de skapade sig ett rike Lombardiet.
Istvaeonerna var en av de tre ursprungliga folkgrupperna av Västgermanerna i nuvarande Tyskland enligt Tacitus, tillsammans med herminonerna (inklusive sveberna) och ingaevonerna). Istvaeoner var vid Tacitus tid bosatta vid Rhenner till Neckar och bort till Weser. De behärskade den stora gränsflodens ömse sidor med undantag av Schwarzwald, där en svebisk stam bodde. Detta faktum gav dem dock ingen större makt eftersom de, trots att de hade släktskap, inte samarbetade utan levde i småstammar. Istvaeoner mäktigaste folkstam var chatterna, och andra stammar var bland andra sigambrer och tenkterer.
Ingvaeonerna var, enligt den romerske historieskrivaren Tacitus, ett forngermanskt folkslag som fanns i Danmark och norra Tyskland. Plinius den äldre listade ingvaeonerna som en av fem germanska folkslag i sin Naturalis Historia.[1] De andra folkslagen var vandalerna, istvaeonerna, herminonerna och bastarnerna.
Burgunder som måhända har ett ursprung i Skandinavien, och som eventuellt via Bornholm når Polen och vidare ner i Europa på 400-talet.
Någon vetenskaplig enighet kring karaktären på dessa germanska grupper och deras ursprung har aldrig nåtts. Sällan har man prövat att förstå dessa genom t ex analogier med kända historiska folk av någorlunda likartad.
"Någon gång i det förhistoriska mörkret ägde germanerna ett gemensamt ursprung, möjligen i södra Skandinavien och på Östersjökusten mellan Elbe och Oder", säger Sture Linnér, i "Europas födelse" s. 67. Det menar han frankt utan att darra det minsta på manschetten.
Av skäl som vi inte känner, men kan anta p g a de våldsamma klimatförsämringar som Nordeuropa fick känna av efter bronsålderns sköna värme och gynnsamma förhållanden för jordbruk drog vissa grupper ned mot nya marker i sydväst och drev samtidigt framför sig de kelter som tidigare bebott västra och södra Tyskland. Omkring 200 f k r nådde de fram till Rhen; ett sekel senare erövrade de det keltiska Bayern.
Ungefär samtidigt började kimbrer och teutoner, två jylländska stammar, härja i Donautrakterna och senare i Gallien och norra Italien.
(Kimbriska kriget)
Västgermanska Sveber under Ariovistus inkräktade även de i det keltiska Gallien men besegrades av Caesar år 58 f kr och drog sig åter inåt Germaniens skogar.
År 9 e kr krossades en romersk armé i Teutoburgerskogen av cheruskern Arminius. Romarna avbröt nu sina planer på att tränga längre norrut på germanskt område. Redan vid den här tiden var härförare som t ex Arminius skolade i romersk härutbildning.
Nu följer ett och ett halvt sekels fred mellan romare och germaner. I norr och öster bildade Rhen och Donau gräns sammanlänkad av en rad romerska fästen. Gränsen kom att benämnas limes.
På 160-talet e kr under Marcus Aurelius regering bröts den långa freden med germanerna. Det viktigaste av de östgermanska folken goterna hade brutit upp från sina boplater vid Östersjön och rört sig ned mot nuvarande Ukraina och Svarta Havets kuster.
Huvudgrenen visigoterna fortsatte till nutidens Rumänien medan de så kallade ostrogoterna blev kvar i det bördiga sydryssland. Troligen under tryck från goterna stormade andra germanstammar, bland dem markomannerna långt in på romerskt område. Markomannerkrigen.
Ända sedan Caesars tid hade en germanisering av romarriket försiggått. Kejsaren upplät stora markområden åt germanskaror under förutsättning att de gjorde miltärtjänst i den romerska armen.
Från och med 200-talet gick germanfolk till häftiga anfall mot romarriket i väster - det är nu exempelvis frankerna, burgunderna och sachsarna nämns för första gången.
Visigoterna allierade sig med Sarmaterna, ett ursprungligen iranskt folk som utvandrat från Centralasien och slagit sig ned på Balkan södra Ryssland. Sarmaterna lärde goterna ridteknik, stigbyglar och sporrar.
På 360-talet genomgick Romarriket riksdelningar samtidigt som goterna blev ett bekymmer på Balkan. Östrom avvärjde faran genom att ofta och frikostigt skänka dem både land och pengar. I gengäld drabbades den västra rikshalvan desto hårdare.
375 drev hunnerna visigoterna in på romerskt territorium.
I slaget vid Adrianopel två år senare krossades en romersk armé och kejsaren dödades.
Under Alarik I:s ledning härjade goterna först i Grekland och sedan i nuvarande Jugoslavien innan de 401 föll in i Italien.
Alarik var Arianskt kristen och kristendomen växte sig allt starkare i riket.
Det är nu eran som i Sverige kallats folkvandringstid börjar. Vi kan räkna från 375 då hunnerna drev visigoterna in på romerskt område söder om Donau och folkvandringstiden kan sägas sluta med longobardernas erövring av Italien 568.
Då Alarik och hans goter härjat kors och tvärs i Italien under ett årtionde intog de slutligen Rom och plundrade staden under tre dagar 410.
Efter Alariks död 410 tågade hans trupper åter norrut över Alperna och invaderade södra Gallien och Spanien.
Italien och kejsarhovet som nu låg i Ravenna påverkades knappast av striderna mot barbarerna.
Hunniska parentesen 430-453
På 430-talet började hunnernas härskare Attila slå under sig både slaviska och germanska stammar och blev efter hand Europas mäktigaste man. I de Isländska berättelserna går han under namnet Atle (T ex i Völsungasagan). Hans välde sträckte sig från Kaspiska havet till Rhen och från Östersjön till Donau. Romarriket betalade enorma summor som fredstribut till honom. Då han dog 453 föll riket samman, hunnerna besegrades av germaner och försvann ur historien.
Romerska rikets fall 476
Olika grupper rivaliserade om makten till dess pojkejsaren Romulus 476 störtades av Odovakar, befälhavare för de blandade germanska legotrupperna i Italien. Denne tillsatte inte någon ny kejsare utan styrde med hjälp av den romerska byråkratin som Italien förste germanske kung.
Theodorik (454-526) regent 493-526.
Mot slutet av 400-talet satte sig ostrogoterna på nytt i rörelse, från Ukraina i riktning mot det bysantinska riket. Den Östromerske kejsaren lyckades emellertid övertala dem att i stället dra västerut. Med Theoderik som ledare strömmade de in i Italien och massakrerade Odavakars trupper och tog över deras land. Theoderiks kungadöme med medelpunkt i Ravenna
och Verona bildade en betydande motvikt mot kejsaren och frankerna som gemensamt intrigerade mot honom. Han regerade ungefär hälften av den tid det ostrogotiska väldet kom att vara. (Se även sagogestalten Didrik av Bern)
Ostrogoternas välde varade ett drygt halvsekel, till mitten av 500-talet då det krossades av den bysantinske kejsaren Justanianus. Därmed uppstod ett vakuum som ett annat germanfolk, longobarderna inte var sena att fylla. 568 ockuperade de Po-slätten (jfr nuv Lombardiet). De kom att härska i tvåhundra år till 774 då Karl den store efter vädjan från påven gjorde slut på deras makt. Langobarderna var oförsonliga fiender till Östrom.
Visigoter i Gallien och Spanien
Efter Alariks död 410 grundade visigoterna riken i sydvästra Gallien (Akvitanien med Toulouse som huvudstad) och i Spanien. Östrom lät dem i stort hållas bara de inte drog österut och störde.
Burgunderna (ursprungligen från Bornholm) bosatte sig i mellersta och östra delarna av Gallien.
Visigoterna i Gallien tillhörde en minoritet som assimilerades. Latinet vann insteg, katolicismen blev statsreligion och äktenskap med romare tillläts. Vid tiden för den arabiska erövringen 711-713 hade goterna nästan helt anamammat den den romerska kulturen. Utöver södra Gallien hade visigoterna riken i Spanien och här skapades en jämförelsevis hög kultur. Isidor av Sevilla ca 600 är känd skriftställare från den här tiden.
Vandalerna
Under det att romarna mobiliserat för att möta Alarik strax efter 400 fäll vandalerna och deras allierade in i Gallien, drog sig nedåt Spanien för att slutligen erövra stora områden i Nordafrika. Vandalriket krossades på 530-talet av Justinianus general Belisarios och folket försvann spårlöst hur hävderna.
Burgunderna
På samma sätt som vandalerna funnit en öppning in på romerskt område så hörde burgunderna till de främmande skaror som etablerade sig på Rhenstranden. Burgunderna räknas som ett östgermanskt folk säger Linnér, och hade omkring 250 kommit till Maindalen ett sekel senare nått Rhen. I Niebelungenlied hör vi slamret från burgundernas olyckliga strider mot hunnerna.
Tyskarnas förfäder
Alemannerna också kallade Sveber var ett förbund av västgermanska stammar. Under 200-talets senare hälft bosatte de sig i området mellan Rhen, Donau och Main och förde länge gränsstrider mot romarna. Först två sekler senare gick de över Rhen och bredde ut sig i Alsace och östra Schweiz.
I början av 500-talet blev alemannerna frankiska undersåtar
men gjorde ofta uppror till dess de vid mitten av 700-talet definitivt infogades i frankernas rike.*
Bayrarna (tidigare omnämnda som Markomanner) var ett svebiskt folk från Böhmen och Mähren. På 200-talet inledde de och goterna krigs- och vandringsperioden i germanernas historia. I början av 500-talet bosatte de sig i nuvarande Österrike och alpländerna västerut. Från senare hälften av samma sekel stod de under frankisk överhöghet men bevarade länge sett stort mått av självständighet.
Thüringarna
En annan Svebisk stam, härskade i slutet av 400-talet över ett stort och mäktigt område väster om Elbe ned till Donau. Det dukade emellertid redan i början av 530-talet under för en koalition av franker och sachsare.
Sachsarna
troligen från nordöstra sidan av Elbe, nämns första gången i slutet på 200-talet. Plundrade Nordsjökusten som sjörövare.
Friserna
Friserna bodde vid Nordsjön. Många deltog i angelsachsarnas invasion av Britannien. Men andra spred sig österut ända till Weser. På 500- och 600-talen var de Nordsjöns viktigaste handelsmakt.
ANGELSACHSARNA
Britannien blottades på romerska trupper när visigoterna invaderade Italien vid 400-talets början. Pikter föll då in från norr och irländare från väst. De viktigaste nykomlingarna var anglerna och sachsarna från nordvästra Tyskland; andra inkräktare var jutar från Danmark och friser.
Germanfolken
(Ytterligare en tanke om Goterna. Västergötland och Östergötland uppstår först när återinvandrande goter kommer tillbaks till Sverige)
Alltså, bara som en tankelek, goterna är ursprungligen som gutasagan menar ett gäng som lämnade Gotland och hamnade i Polen. Därefter drar de söderut, blandas med en hel del andra folk och människor, men tycks behålla sitt namn som grupp. Och framför allt sitt språk. Vi vet också att merparten av vad som kom att utgöra järnålderns konst och kultur (runor, djurornamentik t ex) och en hel del annat, kommer från Goternas samröre med Skyter och andra östliga folk. Det hädiska i tanken är då att dessa kulturelement kom att integreras med folk på skandinaviska halvön då återinvandrande grupper förde med sig dessa kulturelement. Det vanliga larvet om att kulturelement färdades från man till man under århundraden är fånerier. Någonstans och vid någon tid kom dessa viktiga kulturelement hem till Skandinavien. Folket kallades fortfarande Goter och lade grunden till de svenska geografisk områdena Västergötland och Östergötland. När Jordanes berättar om Östergötland är vi inne på 500-talet. Inte vid tiden för utvandringen.
F ö är det ju solklart att Tacitus menar Gotland när han talar om tidens gautones som svenskar. Landet är format som ett löv. Sedan halkar han över på midnattssol och annat och skapar missuppfattningar en masse. Men då talar han om sjöfolken svearna, som måhända var bra på hästar och vagnar likväl.
(Utöver detta och mer känt om återvandrare är möjligheten att Herulerna återvandrade oavsett om de hamnade i Värend eller i Vendel, efter att ha mellanlandat i England då förstås).
Germanernas sociala organisation - kungar, grevar, hertigar mm
Folkvandringstid
Folkvandringstid
« Germanernas sociala organisation - kungar, grevar, hertigar mm
Germanfolken Germanska grupper före Roms fall 476 »
Germanernas sociala organisation - kungar, grevar, hertigar mm
Folkvandringstid
Germanska grupper före Roms fall 476
Germanska statsbildningar efter Roms fall 476
Bronsålder i öst - Baltikum till Sibirien
Stenålder i Centraleuropa
Långt före vår tideräknings början hade germanfolken dragit söderöver, av kanske många skäl. Folkvandringarna kan förklaras med teorier av likaledes skilda slag. Alltfrån de mer plausibla funderingarna om klimatförändringar, missväxt och överbefolkning, till de mera fantasifulla om ett återupptagande av den tidigare använda Donauleden för att hitta Odens urhem, Asgård, i Asien!!(Vilket i sig inte är helt kongruent med galenskap. Ett indoeuropeiskt ursprung ger faktiskt möjlighet till detta. Sveriges andre sagokung Sveiger for söderut i detta syfte enligt Snorre). Många germanfolk drog emellertid ditåt, i synnerhet gjorde goterna så.
Andra folk hamnade i konflikt med romarna längs miles, gränsen mellan germanfolken och romerska riket.
Markomannerna känner vi sedan 100 f kr och de försvinner inte ur historiens horisont förrän efter 390 e. kr. Markomannerna sög upp flera andra germanska folk som t ex en del goter, kvader, hermundurer, semnoner. Andra folk som till slut också de sluter upp i en större germansk enhet var den med kelter blandade bastarnerstammen.