John Keats Ode till en grekisk urna »
Thou still unravish'd bride of quietness,
Thou foster-child of silence and slow time,
Sylvan historian, who canst thus express
A flowery tale more sweetly than our rhyme:
What leaf-fring'd legend haunts about thy shape
Of deities or mortals, or of both,
In Tempe or the dales of Arcady?
What men or gods are these? What maidens loth?
What mad pursuit? What struggle to escape?
What pipes and timbrels? What wild ecstasy?
Heard melodies are sweet, but those unheard
Are sweeter; therefore, ye soft pipes, play on;
Not to the sensual ear, but, more endear'd,
Pipe to the spirit ditties of no tone:
Fair youth, beneath the trees, thou canst not leave
Thy song, nor ever can those trees be bare;
Bold Lover, never, never canst thou kiss,
Though winning near the goal yet, do not grieve;
She cannot fade, though thou hast not thy bliss,
For ever wilt thou love, and she be fair!
Ah, happy, happy boughs! that cannot shed
Your leaves, nor ever bid the Spring adieu;
And, happy melodist, unwearied,
For ever piping songs for ever new;
More happy love! more happy, happy love!
For ever warm and still to be enjoy'd,
For ever panting, and for ever young;
All breathing human passion far above,
That leaves a heart high-sorrowful and cloy'd,
A burning forehead, and a parching tongue.
Who are these coming to the sacrifice?
To what green altar, O mysterious priest,
Lead'st thou that heifer lowing at the skies,
And all her silken flanks with garlands drest?
What little town by river or sea shore,
Or mountain-built with peaceful citadel,
Is emptied of this folk, this pious morn?
And, little town, thy streets for evermore
Will silent be; and not a soul to tell
Why thou art desolate, can e'er return.
O Attic shape! Fair attitude! with brede
Of marble men and maidens overwrought,
With forest branches and the trodden weed;
Thou, silent form, dost tease us out of thought
As doth eternity: Cold Pastoral!
When old age shall this generation waste,
Thou shalt remain, in midst of other woe
Than ours, a friend to man, to whom thou say'st,
"Beauty is truth, truth beauty,—that is all
Ye know on earth, and all ye need to know."
« Ode on a Grecian Urn by John Keats John Keats
Ode till en grekisk urna av John Keats
Du fridens ännu oförkränkta brud,
lång tystnads fosterbarn ur seklens jord,
hur kan din krönika i vårlig skurd
stå upp och överglänsa diktens ord?
Vad lövad saga från arkadisk bygd
med gudar eller dödliga står här
som rankor slingrad kring din ädla form?
Vad vild förföljelse i trädens skygd,
man efter mö i flämtande begär,
vad rör och pukor? Vad förälskad storm?
Hörd sång är ljuv, men ljuvare ändå
är ohörd sång, och därför milda rör,
om sinnets öron ej ert spel förstå,
stäm upp för anden som i tjusning hör!
Du unge spelman, håller tonen kvar,
du, stolte älskare, din kyss ej får,
men gräm dig ej, ty du vet: din älsklng är
beständigt ung, beständigt ogripbar,
och under samma friska lövverk går
hon alltid skön, du allti lika kär!
Ack, sälla löv som aldrig blir till mull
och slipper bjuda varje vår farväl,
och sälla blåsare med flöjten full
av visor, evigt nya för vår själ!
Och sälla kärlek! Sälla, sälla lott,
som alltid blossande och alltid ung
bär outsprunga löften i sin blom!
Hur långt från mänsklig lidelse som blott
gör hjärtat sorgesamt och hågen tung
med brännhet panna och förtorkad gom!
Säg , vilka vandra till din offerfest
och till vad vårgrönt altare i ro
du leder själv, o underbare präst,
en ung, girlandprydd, silkehullig ko?
Vad stad i fjärran, byggd omkring sin borg,
i bergens luft, vid havets böljesvall
står tömd på folk i denna morgonstund?
Du lilla stad! Så skola dina torg
stå tomma jämt, och ingen hemvänd skall
berätta där din tystnads fromma grund!
O daning du av attiskt, lugnt behag!
Med marmormän och marmor mör i ring
och gräs och lummighet av enkelt slag
vår tankes bry du lättar, tysta ting,
som evigheten -: Kalla pastroral!
Vårt släkte åldras, men i härlighet
skall du bestå, för människan en vän.
”Skönhet är sanning”, lyder tyst ditt tal,
”och Sanning Skönhet - det är allt ni vet
och allt ni här behöver veta än."
Anders Österling
På samma tema, fast inte fullt så högtidligt skriver Emily Dickinson
För skönhet dog jag
För skönhet dog jag, men var knappt
i graven lämpad in,
då en som dött för sanning bars
till platsen bredvid min.
”Vad dog du för?” han frågade.
”För skönhet”, blev mitt svar.
”Och jag för sanning - de är ett,
vi är ett brödrapar.”
I samspråk låg vi så, som om
vi mötts, och varit släkt,
tills mossan våra läppar nått
och våra namn betäckt.
Översättning av Erik Blomberg.