The Digital Yoknapatawpha Project
Digital Yoknapatawpha
The Digital Yoknapatawpha Project
Om indianerna hos Faulkner
A courtship. (Ikemotubbe, Hogganbeck)
Faulkner skrev tre berättelser om Yoknapatawpahs Chiackasawindianer som en gång leddes av Ikemotubbe/Doom. Vissa händelser återges i alla tre, särskilt då Ikemotubbes resa till New Orleans och om hans återkomst några år senare nu kallad Doom. Även om ”A Courtship” är den sist publicerade av novellerna så är det den första när det gäller berättelsen om Ikemotubbes liv. Den särskilda hänvisningen till fördraget mellan hövding Issetibbeha (när Ikkemotubbes farbror) och general Andrew Jackson, innebär att Ikkemotubbes resa kronologiskt måste ske åratal efter det att samma resa görs i ”Red Leaves” eller ”A Justice”. Sådana inkonsekvenser bekymrade säkert inte Faulkner ett dugg, men det gör det svårt att placera ”A Courship” tidsmässigt. Berättelsen bör dock utspelas mellan tiden för det historiska fördraget som Chikasawindianerna undertecknade med USAs regering 1818 och förvisningen av stammen till Oklahoma under tidiga 1830-talet.
Red Leaves
The Sound and the Fury : a hypertext edition (Äldre? site)
Sound and the Fury Wiki
Studyguide
Kort om läsningen av William Faulkner.
Faulkners värld Yoknapatawpha county är hans egen fiktiva värld, som väl ändå symboliserar Sydöstra USA i ett förfall. Det tycks nästan som om Faulkner mest berättar för sig själv och ingen annan, och därför tycks framställningen som pretentiöst otillgänglig för den oinvigde.
Hur skall man då nalkas texterna?
För det första bör ge sig tid att läsa de viktiga romanerna och novellerna för att de subtila hintarna och meningarna skall framstå som klara. Ett antal aha-upplevelser bjuds det på om man gör sig mödan.
För det andra var Faulkner en isolerad författare som aldrig diskuterade sina texter med någon. Även därför blir somligt onödigt komplicerat. Andra kanske skulle hävda en motsats. Det är just genom komplexiteten som storheten i verket kommer till uttryck. Lite grand leker Faulkner med läsaren genom att med flit komplicera förståelsen av det berättade. Men något mer tillgänglig kunde han säkert varit genom att kasta om det som skall berättas en smula i presentationen.
Man vågar nästan påstå att det var snudd på att ingen läsare alls upptäckte storheten med Faulkner. Ja han blev nästan oläst över huvud taget, men så kom samlingsvolymen ”The Portable Faulkner” som är en superb antologi med de viktigaste texterna och den boken är också försedd med viktiga kommentarer även av Faulkner själv.
För att rätt förstå de relativt få novellerna där indianer figurerar krävs en viss bekantskap med Faulkners hela romanvärld.
Precis som med en annan faulknerst inspirerad författare, Louise Erdrich, tjänar läsaren på att läsa vissa texter i ”fel” ordning för klarhetens skull. Nackdelen är då att en del spännande eller mystiska händelser blir avklädda sin mystifikation som då aldrig drabbar läsaren.
Så t ex tjänar man väldigt mycket på att läsa Faulkners ”Stormen och Vreden” från slutet. Det är många som fastnat i kapitel etts experimentella berättande och inte känt någon större motivation att fortsätta läsandet därför att texten vid en första läsning kan förefalla obegriplig. Det är skada att ”The Portable Faulkner” aldrig översatts till svenska. Här ges ett antal ingångar som kan hjälpa läsaren till en större förståelse för hela romanbygget och då läser man ju texterna i en helt annan ordning än t ex som de publicerades.
Det är som om Faulkner (som vi sade ovan skrev mest för sig själv) skriver ett slags minnen ur sin fantasivärld och han skriver dem styckevis och fragmentariskt som om han drömt fram dem. Ibland märks behovet (?) av en redakatör då onödiga (?) inkonsekvenser uppstår. Folk som onekligen är desamma i olika romaner får lite olika namn, eller är lite olika släkt med andra beroende på stundens ingivelse och ovillighet att kontrollera fadäser. Det sägs också att när han väl lämnat manuset till tryckning så ägde han ingen kopia och skaffade kanske inte ens ett tryckt exemplar av den publicerade boken.
Ibland lägger Faulkner emellertid ut dimridåer genom att medvetet leka med namn och relationer. Det finns t ex ett par stycken Quentin Compson, varav en är en kvinna. Den efterblivne Benjy heter egentligen Maury, men det sägs aldrig rent ut. Sammanhang får klargöra.
——
Ofta handlar det om tidens gång och hur den inte alltid löper på det sätt vi tror. Som i ordstävet ”Det förflutna är inte borta. Det är inte ens förflutet”, ur den sena romanen ”Reqiuem för en nunna” (1951).
Hans problematisering av tid och kronologi är ett av de drag som placerar honom mitt i nittonhundratalets modernistiska litteraturfålla med författare som Proust, Woolf och Joyce. Just Joyces Stephen Dedalus ger uttryck för samma hållning i en annan berömd litteratur-meme: ”Historien är den mardröm ur vilken jag vill vakna.” Den som vistats en tid i Faulkners eller Joyces sällskap inser att det inte rör sig om litterära spetsfundigheter, utan kommer ur en stark och klaustrofobisk livskänsla av hur historien river och sliter i oss.
Faulkners förhållande till tiden, och hur några av hans mest kända romaner förhåller sig till USA:s inbördeskrig och Sydstaternas nederlag är kärnan i Michael Gorras nya och kritikerrosade bok ”The saddest words”. Gorras bärande tanke är att just det förflutnas närvaro är vad som driver Faulkners huvudpersoner. En tidsuppfattning där historien biter sig själv i svansen är en direkt följd av hur ett helt samhälle försökte skruva sig runt det faktum att Sydstaterna gått förlorande ur inbördeskriget och att slaveriet låg på historiens sophög.
Vid sidan av att vara en djupdykning i några av Faulkners inbördeskrigsromaner formar sig Gorras bok också till en kartläggning av Faulkners Yoknaptawpha county i Mississippi, den fiktiva värld han skapade och befolkade med familjer som Compsons, Snopes, Sartoris och Sutpens. Han vecklar ut Faulkners hela värld, lite som sådana där barnböcker där hus och landskap fälls ut när man slår upp boken.
Yoknaptawpha har sin fullständiga historia inflätad i Faulkners olika romaner, och den hänger ihop helt och hållet. Gorra läser den mot krigsförloppet i den verkliga Lafayette county, där Faulkners släkt (bland dem förfadern och sydstatsöversten William Falkner) verkade och där han själv kom att leva sitt liv. Men Faulkner skrev aldrig någon sådan historievolym, även om han ritade utförliga kartor.
Michael Gorra betraktar William Faulkner som den störste romanförfattaren i USA under 1900-talet. Han tilldelades Nobelpriset 1949. Foto: TT
Gorra får övertygande fram hur allt Faulkner berättar har en ”backstory”. Allt avgörande har redan skett och de enskilda personernas liv, och oftast tragiska vändningar, löper i de spår som plöjts upp av det stora som föregått. Som oftast är inbördeskriget och dess följder, ibland något annat. Men för det mesta är allt redan försent att ändra på. Där, menar Gorra, är Faulkner i allt väsentligt en produkt av den sydstatsvärld som format honom. Romangestalternas liv och ibland tiden själv kröker sig kring historiens tomrum, den insikt om nederlag och de svartas emancipation man strävar att hålla ifrån sig.
Den roman Gorra ägnar mest tid är ”Absalom, Absalom” (1936) som Faulkner skrev under sin tid som manusförfattare i Hollywood. Det är märkligt att påminna sig att den romanen gavs ut samtidigt med Margaret Mitchells ”Borta med vinden”, som i dag framstår som själva sinnebilden av en förljugen historieskrivning av kriget, av relationen mellan svarta och vita och fastklängandet vid sydstatarnas ”Lost Cause”.
”Absalom, Absalom” är en betydligt mörkare och mer flerskiktad historia som kretsar kring den underlige patriarken Thomas Sutpen, själv ur fattiga förhållanden, som dyker upp i Yoknapatawpha county och karvar ut en stor plantage ur marken med hjälp av femtio fransktalande slavar av karibiskt ursprung. Han är brutal och fåordig, älskar våldet för dess egen skull och försvinner under några år ut i kriget med det regemente han själv satt upp. Men hans egenskapade värld slås i spillror när hans son Henry en kväll skjuter ihjäl sin syster Judiths fästman Charles le Bon, som också är Henrys vapenbroder i Sydstatsarmén.
Så rakt på sak berättar inte romanen. Den som steg för steg och långt senare tolkar historien är Quentin Compson, en av huvudpersonerna i Faulkners genombrottsroman ”Stormen och vreden” (1929), som själv tar livet av sig i den boken. Nu är det några år tidigare, och Quentin får höra berättelsen dels av den gamla ”miss Rose”, dels av sin far.
Faulkner och Quentin skalar av version efter version; skedde mordet för att Charles redan hade en svart älskarinna och en son i New Orleans? Nej. Var det för att Charles kan vara son till Thomas Sutpen, och att relationen därför är incestuös? Kanske; men den verkliga förklaringen är att Charles är Thomas son med en svart slavkvinna och själv hånfullt säger till sin vän – och halvbror – Henry: ”I’m the nigger who is going to sleep with your sister”. Sedan faller skottet ingen i romanen hör.
Quentin kommer att ta livet av sig av liknande skäl: hans besatthet av sin systers sexualitet är också incestuös. Men i den senare romanen ”Absalom, Absalom” skänks Quentins självmord en historisk klangbotten. Så mycket i Faulkners egen samtida Söder handlade om skräcken för rasblandning och för fruktan för svartas rättigheter. Det är ungefär samtidigt som ”Stormen och vreden” skrivs som statyerna av Robert E Lee skjuter upp som svampar ur jorden. Det mest skrämmande var tanken på denna rasblandning, som för Faulkners romanpersoner har samma laddning av social fasa som incest.
Gorra plockar ett efter ett fram alla de känsliga ställena i Faulkners romaner, där hans gestalter kan låta som fullblodsrasister likväl som medborgarrättsaktivister; det är de, men som romangestalter och inte som språkrör för det ena eller det andra. Här finns ett fåtal svarta romanpersoner, som ibland är klichéer, ibland mycket levande, som Ringo i ”De obesegrade” (1938) som under den avstannade ”rekonstruktionen” i inbördeskrigets följd får fälla repliken: ”Det här kriget är långt ifrån över. Det började bara bra.”
Faulkner kunde gå in i de olika hållningar han såg omkring sig och göra dem till levande litteratur. Men hans romaner är inte moraliteter. Som Toni Morrison sade om Faulkner är det mest imponerande i hans romankonst ”hans vägran att vika undan med blicken”.
Faulkner var en produkt av sin tid och sin plats och kunde också kläcka ur sig saker som får somliga att vilja plocka bort hans böcker ur bibliotekshyllorna. Men Gorra står fast i sin övertygelse om att Faulkner är USA:s främste 1900-talsförfattare.
Faulkner skrev också detta stycke i ”Stormen och vreden”, där den dödsmärkte Quentin Compson förstår något om sin samtid när han kommer ombord på en buss och inser att den enda lediga platsen är bredvid en svart man. Han slår sig ned och tänker att detta att vara ”svart” ”inte är en personlig egenskap, utan en negativ motbild av de människor han omges av.”
Och de sorgligaste orden i engelska språket var enligt Faulkner ”was” och ”again”.
Ur rec Gorra: Saddes words av Ola Larsmo
©
2017
YOKNAPATAWPAHS HISTORIA OCH CHICKASAWINDIANERNA
Yoknapatawphas historia under åren före inbördeskriget börjar med en Chickasaw-tjuv vid namn Ikkemotubbe - nej, en Chickasaw-hövding. Men tjuve likväl och en mördare också. Han var brorson till sitt folks stora ledare, mannen som på deras språk kallades Mannen, men Ikkemotubbe hade vad de kallade ett dåligt öga och ingen litade på honom. Så hans stam, Folket, var inte ledset när han försvann nerför floden till New Orleans; Mannen hoppades alltid på nyheten om att hans unga släkting hade dödat sig själv. Istället kom han att lära sig allt som han inte redan visste om brott och skumraskaffärer. Den första ångbåten dök upp på Mississippi 1811, och när Ikkemotubbe tog den tillbaka uppför floden tog han med sig en liten guldlåda full av en sällsynt delikatess, ett speciellt salt från New Orleans. Han gav lite av det till sin farbror, som straxt började reagera konstigt på vad han åt och dog. Han gav lite mer till sin kusin, arvingen; och sedan var Ikkemotubbe själv The Man, Mannen. Han föredrog emellertid att säga det på dålig franska: Du Homme eller Doom som det då blev. Så han stal ett kungarike, och snart fick han också en vit fru, dotter till en västindisk planterare. Han hade slavar och hade vunnit den första av dem på kort på ångbåten norrut, och han började odla en del av hans mark, som de vita gjorde, och odlade bomull till salu på marknaden. Doom fick fler slavar och kvinnor och även där gillade han den vita mannen; så han satte sina egna barn att växa upp bland sina slavar och sålde han dem. Men hans verkliga verksamhet var mark. Mannen ägde inte Chickasaw-markerna. De var bebodda men inte ägda, de var hans, men hade aldrig varit hans att sälja. Ändå var det lätt nog för de vita att agera som om han var ägaren, och så kom Doom att inse att han kunde sälja marken för pengar; kanske var folket för rädda för hans speciella salt för att stoppa honom. Ingen vet när Doom började sälja sitt arv, och en av de första bitarna som gick blev faktiskt inte såld utan byttes istället mot en häst. Vita män började bosätta sig i det som blev Yoknapatawpha County strax före 1800-talets början och kom ner från Tennessee och in i den västra delen av vildmarken som kallas Mississippi -territoriet. Först var det bara tre av dem: Samuel Habersham, läkare och befattningshavare för Chickasaw Agency som inrättades av den nya amerikanska regeringen; Alexander Holston, som snart skulle öppna en krog; och Louis Grenier, en hugenot som tog in de första slavarna och stakade ut den flodböjda plantagen som efter hans död skulle kallas Old Frenchman's Place. Fler nybyggare kom snart men det fanns ingen stad än, bara handelsposten och några hus, och sedan lite spänning ordsakad av en man vid namn Jason Compson. Han red upp den banditangripna skogsstigen som kallas Natchez Trace 1811 på en snabb liten häst och med sina tomma sadelväskor. Men hästen dög till mycket. Han tävlade med den mot Mannens unga män, och sedan bytte han djuret till Doom själv för en fast kvadratkilometer mark nära mitten av det som snart skulle bli en stad. Compson's Mile skulle ha sitt pelarhus och formella trädgårdar, dess slavkvarter också: och Compsons son blev statens guvernör. Doom var tillräckligt vit för att hjälpa andra vita män att fuska till sig mer av indianernas land, och han sålde mer av det innan Indian Removal Act 1830 tvingade honom att sälja resten. En del av det gick till en man som heter Carothers McCaslin, vars plantage låg femton mil nordost om den lilla bosättningen kring indianagenturen. Men gamla Carothers lämnade sina arvingar något annat förutom landet. Hans tvillingsöner, Theophilus och Amodeus, ägde ett register över plantagens historia i en uppsättning klumpiga liggare: namnen på deras slavar, deras födelse och död, och ibland deras inköpspriser. Även det var ett arv, och under de årtionden som följde skulle vissa i hans familj tycka att det var omöjligt att acceptera historien som liggarna berättade. Naturligtvis förde alla plantager sådana böcker. Dessa verkar dock vara de enda från Yoknapatawpha som har överlevt inbördeskriget, och så vet vi namnen på de människor Carothers McCaslin höllsom slavar. För även om många tusentals svarta människor levde och dog i länet under åren före kriget, var det få av dem som lämnade några spår i akterna. Yoknapatawphas historia under dessa år - eller snarare de få överlevande fakta i den historien - är en vit mans historia. Vi vet inte ens, från de första dagarna, de fullständiga namnen på de vita kvinnorna som män som McCaslin och Compson gifte sig med; "Fru. Compson ”är allt vad dokumenen berättar. Carothers McCaslin dog 1837 just precis som de sista av Chickasaws tvingades in på Trail of Tears och föstes västerut till Oklahoma. Yoknapatawpha hade så växt fram som ett resultdat landavträdelserna. Platsen växte, och 1830 hade Jefferson en smed, ett enkelt tingshus och ett fängelse, sex butiker, tre kyrkor, Holston House-hotellet och kanske trettio bostadshus. En av affärsinnehavarna var en man som hette Goodhue Coldfield, och hans annars anmärkningsvärda familjehistoria blir till en spegling av traktens bosättningsmönster. Coldfields farfar kom från Virginia, men hans far hade flyttat västerut till det nya territoriet i Tennessee; då hade han själv åkt västerut igen och kommit in i ett ännu nyare land med en knapp vagnlast ägodelar. Få av Yoknapatawphas vita nybyggare tog med sig mycket; Compson gjorde en förmögenhet med sin häst, men han hade inget att börja med förutom tur. Han blomstrade och Goodhue Coldfield höll på; vi vet deras namn eftersom de och deras ättlingar blev kvar. Men de flesta som kom genom Yoknapatawpha tjänade inte pengar och stannade inte kvar; i nästa generation flyttade de västerut igen, till Arkansas eller Texas eller så småningom Kalifornien. Nere i söder fanns några etablerade städer på de höga kullarna längs den stora floden, platser som Natchez, där skogsmarkernas väg till Nashville började, välmående och sedan länge bosatt och omgiven av plantager. Där hade indianerna skjutits åt sidan ett sekel tidigare, och distriktet hade varit franskt och sedan spanskt och till och med engelskt ett tag innan de blev amerikanskt. Pengar, hade en del av dem, och några av plantageägarna räknade sina slavar i hundratal. Men norra Mississippi var framför allt en plats för nya män. Ändå skulle en välmående plantageägares son komma från Virginia eller South Carolina och ta ny mark. John Sartoris passade in i det mönstret: en gentleman, med förfäder och kapital bakom sig. Sartoris kom dock inte in countyt förrän på 1840-talet, och då var Ikkemotubbe bara ett minne. Men hövdingen gjorde en sista försäljning innan han var borta. En söndagsmorgon 1833 tittade männen som satt med fötterna på räcket i Holston House upp för att skåda en främling. Han kallades Thomas Sutpen, en stor man med ett kort rött skägg som såg ut som en förklädnad, och vars ögon i hans garvade terrakotta-ansikte var genast visionära och pigga, hänsynslösa och avslappnade. Han var omkring tjugofem och hade två pistoler och visste hur han skulle använda dem; några dagar senare visade han att han kunde köra i snabb takt och ändå sätta en kula i ett spelkort från tjugo fot ut. Efter det ställde ingen frågor, även om staden undrade vart han gick varje dag och varför han höll sitt rum låst. Men Chickasaw -agenten genom vilken han arbetade var för diskret för att säga någonting, tills en natt Sutpen använde sin sista dollar för att registrera sin inmutning mark till hundra kvadratkilometer av det bästa jungfruliga landet i hela Yoknapatawpha. Efter det försvann han; och när han kom tillbaka två månader senare hade Sutpen med sig en fransk arkitekt och en täckt vagn full av slavar. Slavarna var också franska; åtminstone talade de ett språk som någon så småningom kände igen som en form av franska. De måste ha kommit från Västindien, men Jefferson trodde helt enkelt att de var vilda, män som arbetade nakna i träsket, och till skillnad från alla svarta människor som trakten någonsin hade sett. Och om de kom från öarna, var själva deras närvaro ett brott, för själva konstitutionen hade redan satt stopp för den utländska slavhandeln. Ändå oroade countyt sig mindre över det än om hur han hade betalat för dem. Jefferson började vara lite mer nogräknat, att bry sig om respektabilitet. Ingen visste var Sutpen köpte sina slavar; ingen visste hur han hade fått pengar för att betala Ikkemotubbe; och ingen i baren på Holston House skulle någonsin få veta. Vilket gav dem frihet att föreställa sig honom rida ut till själva Mississippi, gå ombord på en ångbåt med en näsduk för att maskera sitt ansikte och sedan använda dessa pistoler för att hjälpa honom att ladda fickorna. Så det fanns en touch av svavel om honom från början, och det ökade bara när han började med nya tumult. Den franske arkitekten ritade sina planer och Sutpen arbetade tillsammans med sina slavar, alla nakna och täckta med lera mot myggorna, medan han drev fram en plantage ur det obrutna landet. Det tog två år att bygga en herrgård, men 1835 skördade han in sin första gröda. Sutpen’s Hundred, kallade han det, och platsen skulle göra honom till länets största plantageägare och en av dess rikaste män. Fram till huset var färdigbyggt höll han arkitekten i sitt grepp som en fånge i det som fortfarande var ett träsk, en man utbildad i Paris. Men han skickade honom till Jefferson en gång för att designa ett nytt och större tingshus och lägga ut stadens torg. Fransmannen markerade fyra breda vägar och satte tingshuset vid korsningen. Han gav staden något enkelt och sant, en plan så tydlig att den fortfarande fungerade ett sekel senare: skola och kyrka och bank och fängelse, var och en på sin ordnade plats. Ändå var inte ens det tillräckligt för att få staden att lita på Sutpen. Männen i Jeffersons män red ut för utmana honom. Han ställde sina slavaratt kämpa i en match utan regler, och ibland klev han själv in i kampen. Sutpen tog av sig till midjan och kämpade mot för egen egendom, täckt med blod och gungade mot andra mäns ögon. Inget annat var någonsin känt om honom, men även om han var i länet i tio år innan någon hörde talas om John Sartoris, förblev han alltid en inkräktare. Staden växte, och 1860 verkade den färdig och hel, med dess gator och hus och människor också, nästan tusen av dem. Tingshusetlåg i en lund med träd och hade till och med förvärvat en portik, dess marmorspelare skickades från Italien till New Orleans och sedan upp i Mississippi. Torget bildades av tvåvåningshus på alla sidor, butiker på gatunivå och sedan läkare och advokater i deras kontor ovan. Ingen järnväg fanns än, och därför måste bomullsfältets vita guld skickas med vagn till Tallahatchie-floden, vid countyts norra gräns, där det väntade på nästa ångbåt söderut. Och guld var det, även om det åt jorden. Några års tillväxt och vinst skulle tömma alla bomullsfält, och kanske bara Sutpen hade tillräckligt med mark, hade alltid mer mark att rensa och nya fält att bryta. Ty bomull var kung. Senator James Hammond från South Carolina hade sagt det i kongressen och vågat vem som helst i norr eller söder att stå emot det, men i Yoknapatawpha hade ingen någonsin velat, ingen vit man i alla fall. Compsons hade sin del, och Sartoris spred sig till norr om staden. Sutpen hade gift sig med dottern till butiksinnehavaren Coldfield och hade två barn med henne. Och ute hos McCaslin blev gamla Carothers tvillingar söner gamla själva, vitskäggiga ungkarlar som kallas farbror Buck och farbror Buddy. Bröderna drev sin egendom på ett sätt system som skulle ha fått vem annan i klammeri med rättvisan. De bodde i en timmerstuga och förvarade sina slavar i det stora plantagehuset som deras far hade byggt och stängde ytterdörren varje kväll samtidigt som de visste att var och en av dem gick omedelbart ut för en natts djävulstyg. Dessa slavar var tänkta att räkna ut betala kostnaden för deras frihet, men ingen av dem hade någonsin arbetat tillräckligt, och det är kanske därför Yoknapatawpha accepterade det. Jefferson var så fullbordat. Så en dag 1861 klev John Sartoris ut på tingshusets balkong med den första konfedererade uniformen någon i stan någonsin hade sett. Här svor han in sitt nya regemente, ett gäng oövade män som visste att de var okunniga men hoppades att de var modiga, förberedda på att ta sig upp norrut till Virginia; norrut och över stupet som de trodde var en apoteos.
THAT’S ONE VERSION OF Yoknapatawpha’s origins. Here’s another. For the next few pages I’m going to pretend, as Faulkner did, that his imagined land is a real place. I’ll pretend it has a coherent history and chronology of its own; that its characters are people, members of families that endure for generations, and with their biographies jumping from book to book. But I’ll skip any titles for now, and I’ll let Faulkner himself disappear as well; because after all, real people don’t live in books but are found instead in what I’ll call documents. This account of Yoknapatawpha’s invention charts the county’s history in the years before the Civil War, and it begins with a Chickasaw thief named Ikkemotubbe—no, a Chickasaw chief. But thief first, and a murderer too. He was the nephew of his people’s great chief, the man who in their language was called The Man, but Ikkemotubbe had what they called a bad eye and nobody trusted him. So his tribe, The People, weren’t sorry when he disappeared down the river to New Orleans; indeed, The Man was always hoping for news that his young relative had gotten himself killed. Instead, the city’s waterfronts and saloons taught Ikkemotubbe what little he didn’t already know about crime. The first steamboat appeared on the Mississippi in 1811, and when Ikkemotubbe took it back up the river he brought with him a little gold box full of a rare delicacy, a special New Orleans salt. He gave a bit of it to his uncle, who began to act strange at his food, and died. He gave some more to his cousin, the heir; and then Ikkemotubbe himself was The Man. Only he preferred to say it in bad French: Du Homme, or Doom. So he stole a kingdom, and soon he had a white wife, the daughter of a West Indian planter. He also had slaves, winning the first of them at cards on the steamboat north, and began to cultivate some of his land, as the white people did, growing cotton for sale in the market. Doom got more slaves, women among them, and there too he did like the white man; so he had his own children among his slaves, and sold them. But his real business was land. The Man did not own the Chickasaw lands. They were possessed but not owned, like one’s hand or heart; they were his, and yet not to sell; they had never been his to sell. Still, it was easy enough for the white people to act as if they were, and so Doom discovered that he could sell the land for money; perhaps The People were too afraid of his special salt to stop him. Yet at the very instant of the sale the land ceased to have ever been his, as if the alienating chink of a coin had canceled his ancestors’ past. Nobody knows when Doom started to sell his heritage, and one of the first bits to go wasn’t actually sold but instead swapped for a horse. White men began settling in what became Yoknapatawpha County just before the turn of the nineteenth century, coming down from Tennessee and into the western part of the wilderness known as the Mississippi territory. At first there were just three of them: Samuel Habersham, a medical doctor and incumbent of the Chickasaw Agency established by the new American government; Alexander Holston, who would soon open a tavern; and Louis Grenier, a Huguenot who brought in the first slaves and laid out the river-bend plantation that after his death would be called the Old Frenchman’s Place. More settlers soon came but there was no town as yet, just the trading post and a few houses, and then a bit of excitement provided by a man named Jason Compson. He rode up the bandit-infested forest path known as the Natchez Trace in 1811 on a quick little horse and with his saddlebags empty. But the horse was enough. He matched it in races against the mounts of The Man’s young men, and then he traded the beast to Doom himself for a solid square mile of land near the center of what would soon be a town. Compson’s Mile would have its columned house and formal gardens, its slave quarters too: and Compson’s son became the state’s governor; the governor’s son, a Confederate general. Doom was white enough to help other white men cheat The People of their land, and he sold more of it before the Indian Removal Act of 1830 forced him to sell the rest. Some of it went to a man called Carothers McCaslin, whose hardscrabble plantation lay fifteen miles to the northeast of the little settlement around the Indian agency. But old Carothers left his heirs something besides the land. His twin sons, Theophilus and Amodeus, kept a half-literate record of the plantation’s life in a set of clumsy ledgers: the names of their slaves, their births and deaths, and at times their purchase prices. That too was a legacy, and in the decades that followed some members of his family would find it impossible to accept the story those ledgers told. Of course, all plantations kept such books. These, however, appear to be the only ones from Yoknapatawpha to have survived the Civil War, and so we know the names of the people Carothers McCaslin held in bondage. For though many thousands of black people lived and died in the county in the years before the war, few of them left any trace in the records. Yoknapatawpha’s history in those years—or rather the few surviving facts of that history—is a white man’s history. We don’t even know, from those early days, the full names of the white women that men like McCaslin and Compson married; “Mrs. Compson” is all the documents give us. Carothers McCaslin died in 1837, just as the last of the Chickasaws were forced onto the Trail of Tears and walked west to Oklahoma. By then the settlement had a name and its place as a county seat. Yoknapatawpha had been organized out of the last Indian land cessions. The place grew, and in 1830 Jefferson had a blacksmith, a rudimentary courthouse and a jail, six stores, three churches, the Holston House hotel, and maybe thirty houses. One of the shopkeepers was a man named Goodhue Coldfield, and his otherwise unremarkable family history suggests the region’s pattern of settlement; in this, Yoknapatawpha is a mirror of the old Southwest as a whole. Coldfield’s grandfather had been a Virginian, but his father had moved west into the new territory of Tennessee; then he himself had gone west again, coming into an even newer land with a scant wagonload of stock. Few of Yoknapatawpha’s white settlers brought much with them; Compson made a fortune with his horse, but he had nothing to start with besides luck. He prospered, and Goodhue Coldfield hung on; we know their names because they and their descendants remained. But most people who came through Yoknapatawpha didn’t make money and didn’t stay put; in the next generation they moved west again, to Arkansas or Texas or eventually California. Down to the south there were a few established towns on the high bluffs along the great river, places like Natchez, where the woodland Trace to Nashville began, prosperous and long-settled and surrounded by plantations. There the Indians had been pushed aside a century before, and the district had been French and then Spanish and even English for a while before becoming American. Money, some of it, had had a chance to grow old, and a few of the planters counted their slaves in the hundreds. But northern Mississippi was above all a place for new men. Still, every so often a prosperous planter’s son would arrive from Virginia or South Carolina and take up new land. John Sartoris fit that pattern: a gentleman, with ancestors and capital behind him. Sartoris didn’t come into the county until the 1840s, however, and by then Ikkemotubbe was just a memory. But the chief made one last sale before he was gone. One Sunday morning in 1833 the men sitting with their feet on the railing of the Holston House gallery looked up to see a stranger. He was called Thomas Sutpen, a big man with a short red beard that looked like a disguise, and whose eyes in his tanned terra-cotta face were at once visionary and alert, ruthless and reposed. He was about twenty-five and wore two pistols and knew how to use them; a few days later he showed that he could ride at speed and still put a bullet into a playing card from twenty feet out. After that nobody asked questions, though the town did wonder where he went each day and why he kept his room locked. But the Chickasaw agent through whom he worked was too discreet to say anything, until one night Sutpen woke the County Recorder and used his last dollar to register his deed to a hundred square miles of the best virgin land in all of Yoknapatawpha. After that he disappeared; and when he came back two months later Sutpen brought with him a French architect and a covered wagon full of slaves. The slaves were French too; at least they spoke a language someone eventually recognized as a form of French. They must have come from the West Indies, but Jefferson simply thought they were wild, men who worked naked in the swamp, and unlike any black people the place had ever seen. And if they did come from the islands, then their very presence was a crime, for the Constitution itself had already put a stop to the foreign slave trade. Still, the county worried less about that than about how he’d paid for them. Jefferson was beginning to be a little bit scrupulous, to care about respectability. Nobody knew where Sutpen bought his slaves; nobody knew how he’d gotten the money to pay Ikkemotubbe; and no one in the bar at the Holston House would ever know. Which left them free to imagine him riding out to the Mississippi itself, boarding a steamboat with a handkerchief to cover his face, and then using those pistols to help him load his pockets. So there was a touch of sulphur about him from the beginning, and that only increased once he began to raise a new Pandaemonium. The French architect drew his plans, and Sutpen worked alongside his slaves, all of them naked and covered with mud against the mosquitoes, as he tore a plantation out of the unbroken land. It took two years to build his mansion, but in 1835 he put in his first crop. Sutpen’s Hundred, he called it, and the place would make him the county’s biggest planter and one of its richest men. Until the house was built he kept the architect a virtual prisoner in what was still a swamp, a man trained in Paris. But he did once loan him out, sending him into Jefferson to design a new and larger courthouse and to lay out its square. The Frenchman marked off four broad avenues and put the courthouse at the crossing. He gave the town something simple and true, a plan so clear that it still worked a century later: school and church and bank and jail, each in its ordered place. Still, even that wasn’t enough to make the town trust Sutpen. Jefferson’s men rode out to hunt his land and came at night for the other sport he gave them. He would pit his slaves against each other in a bare-knuckle match without rules, and sometimes the planter himself stepped into the square his spectators formed. Sutpen stripped to the waist and fought his own property, covered with blood and gouging at the other man’s eyes. Nothing else was ever known against him, but though he was in the county for ten years before anyone heard of John Sartoris, he always remained an interloper. The town swelled, and by 1860 it seemed finished and whole, with its streets and houses and people too, almost a thousand of them. The courthouse sat in a grove of trees and had even acquired a portico, its marble columns shipped from Italy to New Orleans and then up the Mississippi. The square was formed of two-story buildings on all sides, shops at street level and then the doctors and lawyers in their offices above. No train just yet, and so the white gold of the cotton fields had to be brought by wagon to the Tallahatchie River, on the county’s northern border, where it waited for the next steamboat south. And gold it was, even if it did eat the soil. A few years’ growth and profit would exhaust any cotton field, and maybe only Sutpen had enough land, had always more ground to clear and new fields to break. For cotton was king. Senator James Hammond of South Carolina had said so in Congress and dared anyone North or South to stand against it, though in Yoknapatawpha no one ever wanted to, no white man anyway. The Compsons had their mile, and Sartoris his spread to the north of town. Sutpen had married the daughter of Coldfield the shopkeeper and had two children by her, with the boy at the state university in Oxford. And out at McCaslin’s, old Carothers’s twin sons were getting old themselves, white-bearded bachelors known as Uncle Buck and Uncle Buddy. The brothers ran their land on a system that would have gotten anyone new to the county in trouble. They lived in a log cabin and kept their slaves in the big plantation house their father had built, locking the front door each evening while knowing that every one of them went immediately out the back for a night’s worth of devilment. Those slaves were supposed to be working out the cost of their freedom, but none of them had ever yet worked enough, and maybe that’s why Yoknapatawpha accepted it. Jefferson was complete. Then one day in 1861 John Sartoris stepped onto the courthouse balcony wearing the first Confederate uniform anyone in town had ever seen. He swore in his new regiment, a band of untried men who knew they were ignorant and hoped they were brave, and prepared to take them up north to Virginia; north, and over the precipice that they thought was an apotheosis.
Gorra, Michael Edward . The Saddest Words: William Faulkner's Civil War (pp. 111-112). Liveright. Kindle Edition.
YOKNAPATAWPAHS HISTORIA OCH CHICKASAWINDIANERNA
Yoknapatawphas historia under åren före inbördeskriget börjar med en Chickasaw-tjuv vid namn Ikkemotubbe - nej, en Chickasaw-hövding. Men tjuve likväl och en mördare också. Han var brorson till sitt folks stora ledare, mannen som på deras språk kallades Mannen, men Ikkemotubbe hade vad de kallade ett dåligt öga och ingen litade på honom. Så hans stam, Folket, var inte ledset när han försvann nerför floden till New Orleans; Mannen hoppades alltid på nyheten om att hans unga släkting hade dödat sig själv. Istället kom han att lära sig allt som han inte redan visste om brott och skumraskaffärer. Den första ångbåten dök upp på Mississippi 1811, och när Ikkemotubbe tog den tillbaka uppför floden tog han med sig en liten guldlåda full av en sällsynt delikatess, ett speciellt salt från New Orleans. Han gav lite av det till sin farbror, som straxt började reagera konstigt på vad han åt och dog. Han gav lite mer till sin kusin, arvingen; och sedan var Ikkemotubbe själv The Man, Mannen. Han föredrog emellertid att säga det på dålig franska: Du Homme eller Doom som det då blev. Så han stal ett kungarike, och snart fick han också en vit fru, dotter till en västindisk planterare. Han hade slavar och hade vunnit den första av dem på kort på ångbåten norrut, och han började odla en del av hans mark, som de vita gjorde, och odlade bomull till salu på marknaden. Doom fick fler slavar och kvinnor och även där gillade han den vita mannen; så han satte sina egna barn att växa upp bland sina slavar och sålde han dem. Men hans verkliga verksamhet var mark. Mannen ägde inte Chickasaw-markerna. De var bebodda men inte ägda, de var hans, men hade aldrig varit hans att sälja. Ändå var det lätt nog för de vita att agera som om han var ägaren, och så kom Doom att inse att han kunde sälja marken för pengar; kanske var folket för rädda för hans speciella salt för att stoppa honom. Ingen vet när Doom började sälja sitt arv, och en av de första bitarna som gick blev faktiskt inte såld utan byttes istället mot en häst. Vita män började bosätta sig i det som blev Yoknapatawpha County strax före 1800-talets början och kom ner från Tennessee och in i den västra delen av vildmarken som kallas Mississippi -territoriet. Först var det bara tre av dem: Samuel Habersham, läkare och befattningshavare för Chickasaw Agency som inrättades av den nya amerikanska regeringen; Alexander Holston, som snart skulle öppna en krog; och Louis Grenier, en hugenot som tog in de första slavarna och stakade ut den flodböjda plantagen som efter hans död skulle kallas Old Frenchman's Place. Fler nybyggare kom snart men det fanns ingen stad än, bara handelsposten och några hus, och sedan lite spänning ordsakad av en man vid namn Jason Compson. Han red upp den banditangripna skogsstigen som kallas Natchez Trace 1811 på en snabb liten häst och med sina tomma sadelväskor. Men hästen dög till mycket. Han tävlade med den mot Mannens unga män, och sedan bytte han djuret till Doom själv för en fast kvadratkilometer mark nära mitten av det som snart skulle bli en stad. Compson's Mile skulle ha sitt pelarhus och formella trädgårdar, dess slavkvarter också: och Compsons son blev statens guvernör. Doom var tillräckligt vit för att hjälpa andra vita män att fuska till sig mer av indianernas land, och han sålde mer av det innan Indian Removal Act 1830 tvingade honom att sälja resten. En del av det gick till en man som heter Carothers McCaslin, vars plantage låg femton mil nordost om den lilla bosättningen kring indianagenturen. Men gamla Carothers lämnade sina arvingar något annat förutom landet. Hans tvillingsöner, Theophilus och Amodeus, ägde ett register över plantagens historia i en uppsättning klumpiga liggare: namnen på deras slavar, deras födelse och död, och ibland deras inköpspriser. Även det var ett arv, och under de årtionden som följde skulle vissa i hans familj tycka att det var omöjligt att acceptera historien som liggarna berättade. Naturligtvis förde alla plantager sådana böcker. Dessa verkar dock vara de enda från Yoknapatawpha som har överlevt inbördeskriget, och så vet vi namnen på de människor Carothers McCaslin höllsom slavar. För även om många tusentals svarta människor levde och dog i länet under åren före kriget, var det få av dem som lämnade några spår i akterna. Yoknapatawphas historia under dessa år - eller snarare de få överlevande fakta i den historien - är en vit mans historia. Vi vet inte ens, från de första dagarna, de fullständiga namnen på de vita kvinnorna som män som McCaslin och Compson gifte sig med; "Fru. Compson ”är allt vad dokumenen berättar. Carothers McCaslin dog 1837 just precis som de sista av Chickasaws tvingades in på Trail of Tears och föstes västerut till Oklahoma. Yoknapatawpha hade så växt fram som ett resultdat landavträdelserna. Platsen växte, och 1830 hade Jefferson en smed, ett enkelt tingshus och ett fängelse, sex butiker, tre kyrkor, Holston House-hotellet och kanske trettio bostadshus. En av affärsinnehavarna var en man som hette Goodhue Coldfield, och hans annars anmärkningsvärda familjehistoria blir till en spegling av traktens bosättningsmönster. Coldfields farfar kom från Virginia, men hans far hade flyttat västerut till det nya territoriet i Tennessee; då hade han själv åkt västerut igen och kommit in i ett ännu nyare land med en knapp vagnlast ägodelar. Få av Yoknapatawphas vita nybyggare tog med sig mycket; Compson gjorde en förmögenhet med sin häst, men han hade inget att börja med förutom tur. Han blomstrade och Goodhue Coldfield höll på; vi vet deras namn eftersom de och deras ättlingar blev kvar. Men de flesta som kom genom Yoknapatawpha tjänade inte pengar och stannade inte kvar; i nästa generation flyttade de västerut igen, till Arkansas eller Texas eller så småningom Kalifornien. Nere i söder fanns några etablerade städer på de höga kullarna längs den stora floden, platser som Natchez, där skogsmarkernas väg till Nashville började, välmående och sedan länge bosatt och omgiven av plantager. Där hade indianerna skjutits åt sidan ett sekel tidigare, och distriktet hade varit franskt och sedan spanskt och till och med engelskt ett tag innan de blev amerikanskt. Pengar, hade en del av dem, och några av plantageägarna räknade sina slavar i hundratal. Men norra Mississippi var framför allt en plats för nya män. Ändå skulle en välmående plantageägares son komma från Virginia eller South Carolina och ta ny mark. John Sartoris passade in i det mönstret: en gentleman, med förfäder och kapital bakom sig. Sartoris kom dock inte in countyt förrän på 1840-talet, och då var Ikkemotubbe bara ett minne. Men hövdingen gjorde en sista försäljning innan han var borta. En söndagsmorgon 1833 tittade männen som satt med fötterna på räcket i Holston House upp för att skåda en främling. Han kallades Thomas Sutpen, en stor man med ett kort rött skägg som såg ut som en förklädnad, och vars ögon i hans garvade terrakotta-ansikte var genast visionära och pigga, hänsynslösa och avslappnade. Han var omkring tjugofem och hade två pistoler och visste hur han skulle använda dem; några dagar senare visade han att han kunde köra i snabb takt och ändå sätta en kula i ett spelkort från tjugo fot ut. Efter det ställde ingen frågor, även om staden undrade vart han gick varje dag och varför han höll sitt rum låst. Men Chickasaw -agenten genom vilken han arbetade var för diskret för att säga någonting, tills en natt Sutpen använde sin sista dollar för att registrera sin inmutning mark till hundra kvadratkilometer av det bästa jungfruliga landet i hela Yoknapatawpha. Efter det försvann han; och när han kom tillbaka två månader senare hade Sutpen med sig en fransk arkitekt och en täckt vagn full av slavar. Slavarna var också franska; åtminstone talade de ett språk som någon så småningom kände igen som en form av franska. De måste ha kommit från Västindien, men Jefferson trodde helt enkelt att de var vilda, män som arbetade nakna i träsket, och till skillnad från alla svarta människor som trakten någonsin hade sett. Och om de kom från öarna, var själva deras närvaro ett brott, för själva konstitutionen hade redan satt stopp för den utländska slavhandeln. Ändå oroade countyt sig mindre över det än om hur han hade betalat för dem. Jefferson började vara lite mer nogräknat, att bry sig om respektabilitet. Ingen visste var Sutpen köpte sina slavar; ingen visste hur han hade fått pengar för att betala Ikkemotubbe; och ingen i baren på Holston House skulle någonsin få veta. Vilket gav dem frihet att föreställa sig honom rida ut till själva Mississippi, gå ombord på en ångbåt med en näsduk för att maskera sitt ansikte och sedan använda dessa pistoler för att hjälpa honom att ladda fickorna. Så det fanns en touch av svavel om honom från början, och det ökade bara när han började med nya tumult. Den franske arkitekten ritade sina planer och Sutpen arbetade tillsammans med sina slavar, alla nakna och täckta med lera mot myggorna, medan han drev fram en plantage ur det obrutna landet. Det tog två år att bygga en herrgård, men 1835 skördade han in sin första gröda. Sutpen’s Hundred, kallade han det, och platsen skulle göra honom till länets största plantageägare och en av dess rikaste män. Fram till huset var färdigbyggt höll han arkitekten i sitt grepp som en fånge i det som fortfarande var ett träsk, en man utbildad i Paris. Men han skickade honom till Jefferson en gång för att designa ett nytt och större tingshus och lägga ut stadens torg. Fransmannen markerade fyra breda vägar och satte tingshuset vid korsningen. Han gav staden något enkelt och sant, en plan så tydlig att den fortfarande fungerade ett sekel senare: skola och kyrka och bank och fängelse, var och en på sin ordnade plats. Ändå var inte ens det tillräckligt för att få staden att lita på Sutpen. Männen i Jeffersons män red ut för utmana honom. Han ställde sina slavaratt kämpa i en match utan regler, och ibland klev han själv in i kampen. Sutpen tog av sig till midjan och kämpade mot för egen egendom, täckt med blod och gungade mot andra mäns ögon. Inget annat var någonsin känt om honom, men även om han var i länet i tio år innan någon hörde talas om John Sartoris, förblev han alltid en inkräktare. Staden växte, och 1860 verkade den färdig och hel, med dess gator och hus och människor också, nästan tusen av dem. Tingshusetlåg i en lund med träd och hade till och med förvärvat en portik, dess marmorspelare skickades från Italien till New Orleans och sedan upp i Mississippi. Torget bildades av tvåvåningshus på alla sidor, butiker på gatunivå och sedan läkare och advokater i deras kontor ovan. Ingen järnväg fanns än, och därför måste bomullsfältets vita guld skickas med vagn till Tallahatchie-floden, vid countyts norra gräns, där det väntade på nästa ångbåt söderut. Och guld var det, även om det åt jorden. Några års tillväxt och vinst skulle tömma alla bomullsfält, och kanske bara Sutpen hade tillräckligt med mark, hade alltid mer mark att rensa och nya fält att bryta. Ty bomull var kung. Senator James Hammond från South Carolina hade sagt det i kongressen och vågat vem som helst i norr eller söder att stå emot det, men i Yoknapatawpha hade ingen någonsin velat, ingen vit man i alla fall. Compsons hade sin del, och Sartoris spred sig till norr om staden. Sutpen hade gift sig med dottern till butiksinnehavaren Coldfield och hade två barn med henne. Och ute hos McCaslin blev gamla Carothers tvillingar söner gamla själva, vitskäggiga ungkarlar som kallas farbror Buck och farbror Buddy. Bröderna drev sin egendom på ett sätt system som skulle ha fått vem annan i klammeri med rättvisan. De bodde i en timmerstuga och förvarade sina slavar i det stora plantagehuset som deras far hade byggt och stängde ytterdörren varje kväll samtidigt som de visste att var och en av dem gick omedelbart ut för en natts djävulstyg. Dessa slavar var tänkta att räkna ut betala kostnaden för deras frihet, men ingen av dem hade någonsin arbetat tillräckligt, och det är kanske därför Yoknapatawpha accepterade det. Jefferson var så fullbordat. Så en dag 1861 klev John Sartoris ut på tingshusets balkong med den första konfedererade uniformen någon i stan någonsin hade sett. Här svor han in sitt nya regemente, ett gäng oövade män som visste att de var okunniga men hoppades att de var modiga, förberedda på att ta sig upp norrut till Virginia; norrut och över stupet som de trodde var en apoteos.
THAT’S ONE VERSION OF Yoknapatawpha’s origins. Here’s another. For the next few pages I’m going to pretend, as Faulkner did, that his imagined land is a real place. I’ll pretend it has a coherent history and chronology of its own; that its characters are people, members of families that endure for generations, and with their biographies jumping from book to book. But I’ll skip any titles for now, and I’ll let Faulkner himself disappear as well; because after all, real people don’t live in books but are found instead in what I’ll call documents. This account of Yoknapatawpha’s invention charts the county’s history in the years before the Civil War, and it begins with a Chickasaw thief named Ikkemotubbe—no, a Chickasaw chief. But thief first, and a murderer too. He was the nephew of his people’s great chief, the man who in their language was called The Man, but Ikkemotubbe had what they called a bad eye and nobody trusted him. So his tribe, The People, weren’t sorry when he disappeared down the river to New Orleans; indeed, The Man was always hoping for news that his young relative had gotten himself killed. Instead, the city’s waterfronts and saloons taught Ikkemotubbe what little he didn’t already know about crime. The first steamboat appeared on the Mississippi in 1811, and when Ikkemotubbe took it back up the river he brought with him a little gold box full of a rare delicacy, a special New Orleans salt. He gave a bit of it to his uncle, who began to act strange at his food, and died. He gave some more to his cousin, the heir; and then Ikkemotubbe himself was The Man. Only he preferred to say it in bad French: Du Homme, or Doom. So he stole a kingdom, and soon he had a white wife, the daughter of a West Indian planter. He also had slaves, winning the first of them at cards on the steamboat north, and began to cultivate some of his land, as the white people did, growing cotton for sale in the market. Doom got more slaves, women among them, and there too he did like the white man; so he had his own children among his slaves, and sold them. But his real business was land. The Man did not own the Chickasaw lands. They were possessed but not owned, like one’s hand or heart; they were his, and yet not to sell; they had never been his to sell. Still, it was easy enough for the white people to act as if they were, and so Doom discovered that he could sell the land for money; perhaps The People were too afraid of his special salt to stop him. Yet at the very instant of the sale the land ceased to have ever been his, as if the alienating chink of a coin had canceled his ancestors’ past. Nobody knows when Doom started to sell his heritage, and one of the first bits to go wasn’t actually sold but instead swapped for a horse. White men began settling in what became Yoknapatawpha County just before the turn of the nineteenth century, coming down from Tennessee and into the western part of the wilderness known as the Mississippi territory. At first there were just three of them: Samuel Habersham, a medical doctor and incumbent of the Chickasaw Agency established by the new American government; Alexander Holston, who would soon open a tavern; and Louis Grenier, a Huguenot who brought in the first slaves and laid out the river-bend plantation that after his death would be called the Old Frenchman’s Place. More settlers soon came but there was no town as yet, just the trading post and a few houses, and then a bit of excitement provided by a man named Jason Compson. He rode up the bandit-infested forest path known as the Natchez Trace in 1811 on a quick little horse and with his saddlebags empty. But the horse was enough. He matched it in races against the mounts of The Man’s young men, and then he traded the beast to Doom himself for a solid square mile of land near the center of what would soon be a town. Compson’s Mile would have its columned house and formal gardens, its slave quarters too: and Compson’s son became the state’s governor; the governor’s son, a Confederate general. Doom was white enough to help other white men cheat The People of their land, and he sold more of it before the Indian Removal Act of 1830 forced him to sell the rest. Some of it went to a man called Carothers McCaslin, whose hardscrabble plantation lay fifteen miles to the northeast of the little settlement around the Indian agency. But old Carothers left his heirs something besides the land. His twin sons, Theophilus and Amodeus, kept a half-literate record of the plantation’s life in a set of clumsy ledgers: the names of their slaves, their births and deaths, and at times their purchase prices. That too was a legacy, and in the decades that followed some members of his family would find it impossible to accept the story those ledgers told. Of course, all plantations kept such books. These, however, appear to be the only ones from Yoknapatawpha to have survived the Civil War, and so we know the names of the people Carothers McCaslin held in bondage. For though many thousands of black people lived and died in the county in the years before the war, few of them left any trace in the records. Yoknapatawpha’s history in those years—or rather the few surviving facts of that history—is a white man’s history. We don’t even know, from those early days, the full names of the white women that men like McCaslin and Compson married; “Mrs. Compson” is all the documents give us. Carothers McCaslin died in 1837, just as the last of the Chickasaws were forced onto the Trail of Tears and walked west to Oklahoma. By then the settlement had a name and its place as a county seat. Yoknapatawpha had been organized out of the last Indian land cessions. The place grew, and in 1830 Jefferson had a blacksmith, a rudimentary courthouse and a jail, six stores, three churches, the Holston House hotel, and maybe thirty houses. One of the shopkeepers was a man named Goodhue Coldfield, and his otherwise unremarkable family history suggests the region’s pattern of settlement; in this, Yoknapatawpha is a mirror of the old Southwest as a whole. Coldfield’s grandfather had been a Virginian, but his father had moved west into the new territory of Tennessee; then he himself had gone west again, coming into an even newer land with a scant wagonload of stock. Few of Yoknapatawpha’s white settlers brought much with them; Compson made a fortune with his horse, but he had nothing to start with besides luck. He prospered, and Goodhue Coldfield hung on; we know their names because they and their descendants remained. But most people who came through Yoknapatawpha didn’t make money and didn’t stay put; in the next generation they moved west again, to Arkansas or Texas or eventually California. Down to the south there were a few established towns on the high bluffs along the great river, places like Natchez, where the woodland Trace to Nashville began, prosperous and long-settled and surrounded by plantations. There the Indians had been pushed aside a century before, and the district had been French and then Spanish and even English for a while before becoming American. Money, some of it, had had a chance to grow old, and a few of the planters counted their slaves in the hundreds. But northern Mississippi was above all a place for new men. Still, every so often a prosperous planter’s son would arrive from Virginia or South Carolina and take up new land. John Sartoris fit that pattern: a gentleman, with ancestors and capital behind him. Sartoris didn’t come into the county until the 1840s, however, and by then Ikkemotubbe was just a memory. But the chief made one last sale before he was gone. One Sunday morning in 1833 the men sitting with their feet on the railing of the Holston House gallery looked up to see a stranger. He was called Thomas Sutpen, a big man with a short red beard that looked like a disguise, and whose eyes in his tanned terra-cotta face were at once visionary and alert, ruthless and reposed. He was about twenty-five and wore two pistols and knew how to use them; a few days later he showed that he could ride at speed and still put a bullet into a playing card from twenty feet out. After that nobody asked questions, though the town did wonder where he went each day and why he kept his room locked. But the Chickasaw agent through whom he worked was too discreet to say anything, until one night Sutpen woke the County Recorder and used his last dollar to register his deed to a hundred square miles of the best virgin land in all of Yoknapatawpha. After that he disappeared; and when he came back two months later Sutpen brought with him a French architect and a covered wagon full of slaves. The slaves were French too; at least they spoke a language someone eventually recognized as a form of French. They must have come from the West Indies, but Jefferson simply thought they were wild, men who worked naked in the swamp, and unlike any black people the place had ever seen. And if they did come from the islands, then their very presence was a crime, for the Constitution itself had already put a stop to the foreign slave trade. Still, the county worried less about that than about how he’d paid for them. Jefferson was beginning to be a little bit scrupulous, to care about respectability. Nobody knew where Sutpen bought his slaves; nobody knew how he’d gotten the money to pay Ikkemotubbe; and no one in the bar at the Holston House would ever know. Which left them free to imagine him riding out to the Mississippi itself, boarding a steamboat with a handkerchief to cover his face, and then using those pistols to help him load his pockets. So there was a touch of sulphur about him from the beginning, and that only increased once he began to raise a new Pandaemonium. The French architect drew his plans, and Sutpen worked alongside his slaves, all of them naked and covered with mud against the mosquitoes, as he tore a plantation out of the unbroken land. It took two years to build his mansion, but in 1835 he put in his first crop. Sutpen’s Hundred, he called it, and the place would make him the county’s biggest planter and one of its richest men. Until the house was built he kept the architect a virtual prisoner in what was still a swamp, a man trained in Paris. But he did once loan him out, sending him into Jefferson to design a new and larger courthouse and to lay out its square. The Frenchman marked off four broad avenues and put the courthouse at the crossing. He gave the town something simple and true, a plan so clear that it still worked a century later: school and church and bank and jail, each in its ordered place. Still, even that wasn’t enough to make the town trust Sutpen. Jefferson’s men rode out to hunt his land and came at night for the other sport he gave them. He would pit his slaves against each other in a bare-knuckle match without rules, and sometimes the planter himself stepped into the square his spectators formed. Sutpen stripped to the waist and fought his own property, covered with blood and gouging at the other man’s eyes. Nothing else was ever known against him, but though he was in the county for ten years before anyone heard of John Sartoris, he always remained an interloper. The town swelled, and by 1860 it seemed finished and whole, with its streets and houses and people too, almost a thousand of them. The courthouse sat in a grove of trees and had even acquired a portico, its marble columns shipped from Italy to New Orleans and then up the Mississippi. The square was formed of two-story buildings on all sides, shops at street level and then the doctors and lawyers in their offices above. No train just yet, and so the white gold of the cotton fields had to be brought by wagon to the Tallahatchie River, on the county’s northern border, where it waited for the next steamboat south. And gold it was, even if it did eat the soil. A few years’ growth and profit would exhaust any cotton field, and maybe only Sutpen had enough land, had always more ground to clear and new fields to break. For cotton was king. Senator James Hammond of South Carolina had said so in Congress and dared anyone North or South to stand against it, though in Yoknapatawpha no one ever wanted to, no white man anyway. The Compsons had their mile, and Sartoris his spread to the north of town. Sutpen had married the daughter of Coldfield the shopkeeper and had two children by her, with the boy at the state university in Oxford. And out at McCaslin’s, old Carothers’s twin sons were getting old themselves, white-bearded bachelors known as Uncle Buck and Uncle Buddy. The brothers ran their land on a system that would have gotten anyone new to the county in trouble. They lived in a log cabin and kept their slaves in the big plantation house their father had built, locking the front door each evening while knowing that every one of them went immediately out the back for a night’s worth of devilment. Those slaves were supposed to be working out the cost of their freedom, but none of them had ever yet worked enough, and maybe that’s why Yoknapatawpha accepted it. Jefferson was complete. Then one day in 1861 John Sartoris stepped onto the courthouse balcony wearing the first Confederate uniform anyone in town had ever seen. He swore in his new regiment, a band of untried men who knew they were ignorant and hoped they were brave, and prepared to take them up north to Virginia; north, and over the precipice that they thought was an apotheosis.
Gorra, Michael Edward . The Saddest Words: William Faulkner's Civil War (pp. 111-112). Liveright. Kindle Edition.
©
2017
« Eliot, T S Litteratur Robert Frost »
The Digital Yoknapatawpha Project
Digital Yoknapatawpha
The Digital Yoknapatawpha Project
Om indianerna hos Faulkner
A courtship. (Ikemotubbe, Hogganbeck)
Faulkner skrev tre berättelser om Yoknapatawpahs Chiackasawindianer som en gång leddes av Ikemotubbe/Doom. Vissa händelser återges i alla tre, särskilt då Ikemotubbes resa till New Orleans och om hans återkomst några år senare nu kallad Doom. Även om ”A Courtship” är den sist publicerade av novellerna så är det den första när det gäller berättelsen om Ikemotubbes liv. Den särskilda hänvisningen till fördraget mellan hövding Issetibbeha (när Ikkemotubbes farbror) och general Andrew Jackson, innebär att Ikkemotubbes resa kronologiskt måste ske åratal efter det att samma resa görs i ”Red Leaves” eller ”A Justice”. Sådana inkonsekvenser bekymrade säkert inte Faulkner ett dugg, men det gör det svårt att placera ”A Courship” tidsmässigt. Berättelsen bör dock utspelas mellan tiden för det historiska fördraget som Chikasawindianerna undertecknade med USAs regering 1818 och förvisningen av stammen till Oklahoma under tidiga 1830-talet.
Red Leaves
The Sound and the Fury : a hypertext edition (Äldre? site)
Sound and the Fury Wiki
Studyguide
Kort om läsningen av William Faulkner.
Faulkners värld Yoknapatawpha county är hans egen fiktiva värld, som väl ändå symboliserar Sydöstra USA i ett förfall. Det tycks nästan som om Faulkner mest berättar för sig själv och ingen annan, och därför tycks framställningen som pretentiöst otillgänglig för den oinvigde.
Hur skall man då nalkas texterna?
För det första bör ge sig tid att läsa de viktiga romanerna och novellerna för att de subtila hintarna och meningarna skall framstå som klara. Ett antal aha-upplevelser bjuds det på om man gör sig mödan.
För det andra var Faulkner en isolerad författare som aldrig diskuterade sina texter med någon. Även därför blir somligt onödigt komplicerat. Andra kanske skulle hävda en motsats. Det är just genom komplexiteten som storheten i verket kommer till uttryck. Lite grand leker Faulkner med läsaren genom att med flit komplicera förståelsen av det berättade. Men något mer tillgänglig kunde han säkert varit genom att kasta om det som skall berättas en smula i presentationen.
Man vågar nästan påstå att det var snudd på att ingen läsare alls upptäckte storheten med Faulkner. Ja han blev nästan oläst över huvud taget, men så kom samlingsvolymen ”The Portable Faulkner” som är en superb antologi med de viktigaste texterna och den boken är också försedd med viktiga kommentarer även av Faulkner själv.
För att rätt förstå de relativt få novellerna där indianer figurerar krävs en viss bekantskap med Faulkners hela romanvärld.
Precis som med en annan faulknerst inspirerad författare, Louise Erdrich, tjänar läsaren på att läsa vissa texter i ”fel” ordning för klarhetens skull. Nackdelen är då att en del spännande eller mystiska händelser blir avklädda sin mystifikation som då aldrig drabbar läsaren.
Så t ex tjänar man väldigt mycket på att läsa Faulkners ”Stormen och Vreden” från slutet. Det är många som fastnat i kapitel etts experimentella berättande och inte känt någon större motivation att fortsätta läsandet därför att texten vid en första läsning kan förefalla obegriplig. Det är skada att ”The Portable Faulkner” aldrig översatts till svenska. Här ges ett antal ingångar som kan hjälpa läsaren till en större förståelse för hela romanbygget och då läser man ju texterna i en helt annan ordning än t ex som de publicerades.
Det är som om Faulkner (som vi sade ovan skrev mest för sig själv) skriver ett slags minnen ur sin fantasivärld och han skriver dem styckevis och fragmentariskt som om han drömt fram dem. Ibland märks behovet (?) av en redakatör då onödiga (?) inkonsekvenser uppstår. Folk som onekligen är desamma i olika romaner får lite olika namn, eller är lite olika släkt med andra beroende på stundens ingivelse och ovillighet att kontrollera fadäser. Det sägs också att när han väl lämnat manuset till tryckning så ägde han ingen kopia och skaffade kanske inte ens ett tryckt exemplar av den publicerade boken.
Ibland lägger Faulkner emellertid ut dimridåer genom att medvetet leka med namn och relationer. Det finns t ex ett par stycken Quentin Compson, varav en är en kvinna. Den efterblivne Benjy heter egentligen Maury, men det sägs aldrig rent ut. Sammanhang får klargöra.
——
Ofta handlar det om tidens gång och hur den inte alltid löper på det sätt vi tror. Som i ordstävet ”Det förflutna är inte borta. Det är inte ens förflutet”, ur den sena romanen ”Reqiuem för en nunna” (1951).
Hans problematisering av tid och kronologi är ett av de drag som placerar honom mitt i nittonhundratalets modernistiska litteraturfålla med författare som Proust, Woolf och Joyce. Just Joyces Stephen Dedalus ger uttryck för samma hållning i en annan berömd litteratur-meme: ”Historien är den mardröm ur vilken jag vill vakna.” Den som vistats en tid i Faulkners eller Joyces sällskap inser att det inte rör sig om litterära spetsfundigheter, utan kommer ur en stark och klaustrofobisk livskänsla av hur historien river och sliter i oss.
Faulkners förhållande till tiden, och hur några av hans mest kända romaner förhåller sig till USA:s inbördeskrig och Sydstaternas nederlag är kärnan i Michael Gorras nya och kritikerrosade bok ”The saddest words”. Gorras bärande tanke är att just det förflutnas närvaro är vad som driver Faulkners huvudpersoner. En tidsuppfattning där historien biter sig själv i svansen är en direkt följd av hur ett helt samhälle försökte skruva sig runt det faktum att Sydstaterna gått förlorande ur inbördeskriget och att slaveriet låg på historiens sophög.
Vid sidan av att vara en djupdykning i några av Faulkners inbördeskrigsromaner formar sig Gorras bok också till en kartläggning av Faulkners Yoknaptawpha county i Mississippi, den fiktiva värld han skapade och befolkade med familjer som Compsons, Snopes, Sartoris och Sutpens. Han vecklar ut Faulkners hela värld, lite som sådana där barnböcker där hus och landskap fälls ut när man slår upp boken.
Yoknaptawpha har sin fullständiga historia inflätad i Faulkners olika romaner, och den hänger ihop helt och hållet. Gorra läser den mot krigsförloppet i den verkliga Lafayette county, där Faulkners släkt (bland dem förfadern och sydstatsöversten William Falkner) verkade och där han själv kom att leva sitt liv. Men Faulkner skrev aldrig någon sådan historievolym, även om han ritade utförliga kartor.
Michael Gorra betraktar William Faulkner som den störste romanförfattaren i USA under 1900-talet. Han tilldelades Nobelpriset 1949. Foto: TT
Gorra får övertygande fram hur allt Faulkner berättar har en ”backstory”. Allt avgörande har redan skett och de enskilda personernas liv, och oftast tragiska vändningar, löper i de spår som plöjts upp av det stora som föregått. Som oftast är inbördeskriget och dess följder, ibland något annat. Men för det mesta är allt redan försent att ändra på. Där, menar Gorra, är Faulkner i allt väsentligt en produkt av den sydstatsvärld som format honom. Romangestalternas liv och ibland tiden själv kröker sig kring historiens tomrum, den insikt om nederlag och de svartas emancipation man strävar att hålla ifrån sig.
Den roman Gorra ägnar mest tid är ”Absalom, Absalom” (1936) som Faulkner skrev under sin tid som manusförfattare i Hollywood. Det är märkligt att påminna sig att den romanen gavs ut samtidigt med Margaret Mitchells ”Borta med vinden”, som i dag framstår som själva sinnebilden av en förljugen historieskrivning av kriget, av relationen mellan svarta och vita och fastklängandet vid sydstatarnas ”Lost Cause”.
”Absalom, Absalom” är en betydligt mörkare och mer flerskiktad historia som kretsar kring den underlige patriarken Thomas Sutpen, själv ur fattiga förhållanden, som dyker upp i Yoknapatawpha county och karvar ut en stor plantage ur marken med hjälp av femtio fransktalande slavar av karibiskt ursprung. Han är brutal och fåordig, älskar våldet för dess egen skull och försvinner under några år ut i kriget med det regemente han själv satt upp. Men hans egenskapade värld slås i spillror när hans son Henry en kväll skjuter ihjäl sin syster Judiths fästman Charles le Bon, som också är Henrys vapenbroder i Sydstatsarmén.
Så rakt på sak berättar inte romanen. Den som steg för steg och långt senare tolkar historien är Quentin Compson, en av huvudpersonerna i Faulkners genombrottsroman ”Stormen och vreden” (1929), som själv tar livet av sig i den boken. Nu är det några år tidigare, och Quentin får höra berättelsen dels av den gamla ”miss Rose”, dels av sin far.
Faulkner och Quentin skalar av version efter version; skedde mordet för att Charles redan hade en svart älskarinna och en son i New Orleans? Nej. Var det för att Charles kan vara son till Thomas Sutpen, och att relationen därför är incestuös? Kanske; men den verkliga förklaringen är att Charles är Thomas son med en svart slavkvinna och själv hånfullt säger till sin vän – och halvbror – Henry: ”I’m the nigger who is going to sleep with your sister”. Sedan faller skottet ingen i romanen hör.
Quentin kommer att ta livet av sig av liknande skäl: hans besatthet av sin systers sexualitet är också incestuös. Men i den senare romanen ”Absalom, Absalom” skänks Quentins självmord en historisk klangbotten. Så mycket i Faulkners egen samtida Söder handlade om skräcken för rasblandning och för fruktan för svartas rättigheter. Det är ungefär samtidigt som ”Stormen och vreden” skrivs som statyerna av Robert E Lee skjuter upp som svampar ur jorden. Det mest skrämmande var tanken på denna rasblandning, som för Faulkners romanpersoner har samma laddning av social fasa som incest.
Gorra plockar ett efter ett fram alla de känsliga ställena i Faulkners romaner, där hans gestalter kan låta som fullblodsrasister likväl som medborgarrättsaktivister; det är de, men som romangestalter och inte som språkrör för det ena eller det andra. Här finns ett fåtal svarta romanpersoner, som ibland är klichéer, ibland mycket levande, som Ringo i ”De obesegrade” (1938) som under den avstannade ”rekonstruktionen” i inbördeskrigets följd får fälla repliken: ”Det här kriget är långt ifrån över. Det började bara bra.”
Faulkner kunde gå in i de olika hållningar han såg omkring sig och göra dem till levande litteratur. Men hans romaner är inte moraliteter. Som Toni Morrison sade om Faulkner är det mest imponerande i hans romankonst ”hans vägran att vika undan med blicken”.
Faulkner var en produkt av sin tid och sin plats och kunde också kläcka ur sig saker som får somliga att vilja plocka bort hans böcker ur bibliotekshyllorna. Men Gorra står fast i sin övertygelse om att Faulkner är USA:s främste 1900-talsförfattare.
Faulkner skrev också detta stycke i ”Stormen och vreden”, där den dödsmärkte Quentin Compson förstår något om sin samtid när han kommer ombord på en buss och inser att den enda lediga platsen är bredvid en svart man. Han slår sig ned och tänker att detta att vara ”svart” ”inte är en personlig egenskap, utan en negativ motbild av de människor han omges av.”
Och de sorgligaste orden i engelska språket var enligt Faulkner ”was” och ”again”.
Ur rec Gorra: Saddes words av Ola Larsmo