Samer (Sapmi)
Samer : länkar som ger en översikt
Sápmi - Allt om Sveriges ursprungsfolk samerna och deras land Sápmi.
Samer - ett ursprungsfolk i Sverige / Regeringskansliet
Samisk bibliografi (Norge)
Språk (eng)
Samebyar i Sverige
Sami people – the indigenous people of the north (Norge)
Statstik Norge
Samer : Historia och etnografi
Samernas historia wiki
Sami history wiki swe no
Agrell, Sigurd
Lapptrummmor och runmagi. - 1934. - (Proj Runeberg)
Litteratur och lästips
Litteratur och lästips
Adlibris
Romaner om samer (Sthlms stadsbibl)
Fler romaner
Bävrar
Sapmi - landet i norr
Eriksson, Bengt
Rennäringen, en miljardindustri som går mot en kollaps och som idag sysselsätter ca 15 000 årsarbeten i Norrlands inland och i Norra Finland. - Boden : BenErik konsult, 2014. - 35 s. : ill.
Samer i Sverige
Sapmi - landet i norr Samer i Norge »
En motion lades fram 1980 i Riksdagen om att flytta Renskötaradministrationen till Jokkmokk. : Se
1980/81:1370 av Filip Johansson m. fl. om lokalisering till Jokkmokk av den centrala rennäringsadministra tionen
Samernas sedvanemarker. - Betänkande av Gränsdragningskommissionen för renskötselområdet Stockholm 2006. - (SOU 2006:14)
Kap 1-6 Kap 7-10. Kap 11-14. Karta
Sameting är central myndighet för rennäringsfrågor sedan 2007.
Lantbruksstyrelsen handlade ytterst rennäringsfrågor mellan1890-1991. Därefter överfördes frågorna till Jordbruksverket (Statens Jordbruksverk) i Jönköping. Men från och med 1 januari 2007 kom Sametinget att bli central förvaltningsmyndighet för rennäringsfrågor och överta Jordbruksverkets myndighetsuppgifter.
Renbeteslagen
Den första renbeteslagen utfärdades 1886 och reviderades 1898 och 1928. Initiativet till en modern lagstiftning togs av samerna själva via SSR (Svenska samers riksförbund) och stor roll spelade härvid professor Israel Ruong.
En utredning blev klar 1968 och man lade fram betänkandet ”Rennäringen i Sverige (SOU 1968:16. Jordbruksdepartementet). Så småningom resulterade betänkandet i en ny renbeteslag av år 1971.
Samer i Norge
« Samer i Sverige Sapmi - landet i norr Samer i Finland »
Lagstiftning
Norge har fr o m 1979 "Lov om reindrift”, renbeteslag. Ersätter den tidigare från 1933.
Renbetesområden
Landet är indelat i sex renbetesområden som i huvudsak sammanfaller med de sex nordligaste fylkena där renskötsel är tillåten. För varje område finns ett områdesstyre som väljs av fylketinget för fyra år åt gången. Sex rendriftsagronomer chefar över områdena och har i sin tur en renbeteschef.
Under dessa finns renbetesdistrikt som motsvarar de svenska samebyarna.
Inom detta nordliga område är det bara samer som får bedriva renkötsel. Utanför området kan vem som helst göra detsamma.
På 1980-talet fanns ca 170 000 renar fördelade på 600 familjeföretag; ca 2000 personer är sysselsatta i rennäringen.
Se Statens reindriftsförvaltning (no) fram till 2014. Nu Landbruksdirektoratet.
[Hemsida]
Samer i Finland
« Samer i Norge Sapmi - landet i norr Samer i Ryssland »
Sametinget Finland [Webbplats]
Sametingslag
Samer i Ryssland
« Samer i Finland Sapmi - landet i norr
Samer och bävrar
« Språk Samer (Sapmi) Litteratur »
Ekman, Sven
Norrlands jakt och fiske. - Umeå : Två förläggare, 1983. - 481 s. : ill. -(Norrländska skrifter ; 11)
Faks. efter utg 1910.
Sid: 208
Att bävern funnits och jagats i inte obetydliga mängder menar Ekman berättas hos Olaus Magnus och visas av att under Gustaf Vasas tid i en taxa för uppköp är bäverskinnen grupperade i 5 klasser efter värdet. Något som man knappast skulle brytt sig om utifall bävern spelat en ringa roll och i en uppbördslista från 1560 är klasserna hela 7 till antalet. Mer exakta vittenesbörd finns i kammarkollegii arkiv befintliga "utförningslängderna". enligt dem utfördes från Stockholm år 1573 1.062 bäverskinn och följande år ej mindre än 3.384. Ekman ser förstås ordet birkarlar förknippat med bävern. "Om den roll bäfverjakten spelade i forna tider talar också namnet "bjurkarlar", som tillades en del af konungens "villskyttar". Att en mycket stor del af de nämnda bäfverskinnen från 1500-talet härstammade från Norrland, är tämligen säkert, ty redan vid denna tid var nog djuret ganska starkt decimeradt i Sveriges sydliga landskap. År 1559 exporterades från Gäfle 109 bäfverskinn (från Stockholm samma år 183)." ..."300 år senare var arten praktiskt taget utdöd i hela landet" (sid 212)
Ekman fortsätter s. 220: "Det penningevärde, en bäfver representerade, var ingalunda obetydligt, tvärtom har det i vårt land aldrig funnits ett djur af bäfverns ringa storlek, hvars fångande inbragt ens tillnärmelsevis så stor vinst, ja vissa tider har en god bäfver stått högre i värde än den största björn, och endast för lodjuret har möjligen betalats mer.
Varför bävern var så dyrbar funderar Ekman inte mycket över utan anger bävergället och köttet som det man använde. Det verkar inte som ett gott skäl till bäverns höga pris. Taxan under Gustaf Vasas tid visar att för de bästa bsetalades 10 mark, "hvilket var ungefär samma pris som erlades för de bästa björn, - varg- älg, och mårdskinn. År 1608 voro värdena något förändarade till bäfverskinnens förmån, de betalades då med 3 1/2 - 4 daler, ett björn, - varg eller korsräfskinn åter blott med 3 och ett mårdskinn med 2 dalar." På 1700-talet hade bäverskinnens värde sjunkit betydligt.
(Bouppteckn 1 gammal hatt 1 2 3
Det spanska inflytandet vid 1500-talets mitt började göra sig gällandet medförde detta ett nytt hattmode, menar Troels-Lund s 129 vol 2)
( Troels-Lund, Troels Frederik
Dagligt liv i Norden på 1500-talet. 3-4, Herrgårdar och slott. Dräkt och smycken / Frederik Troels-Lund ; utgiven av Knud Fabricius. - Stockholm : AB, 1940. - 233 s., 226 s : ill.)
Det är ganska intressant att lägga märke till, hur detta på sin vandring norr ut från Spanien formade sig olika, där det kom fram. Till England för- (s 130) des det direkt, i det att Filip II av Spanien äktade drottning Maria av England. Genom detta giftermål omplanterades de spanska hattarna alldeles oförändrade på engelsk mark.
Det egendomliga med dem, vad formen angår, var att kullen blev ännu högre än fordom, nästan en sockertopp. Och samtidigt vidgades brättet starkt, så att det, hur styvt det än var, hade svårt att låta bli att vippa, när man rörde sig. Vad materialet beträffar, skilde sig dessa spanska hattar helt och hållet från alla tidigare, i det att de inte längre voror av sammet eller kläde utdan av fint skinn, helst bäverskinn, varefter de kallades "kastorhattar".
Hade Spanien möjligen hämtat idén till denna hattform från sinaa vidsträckta besittningar i Amerika? Eller fortplantades den till dessa från moderlandet och bevarades sean trofast som ett minne om rikenas mäktigaste härskare?
Vem vet? Men så mycket är säkert, att samma hattform ännu kvarlever över hela Sydamerika och Mexiko, utgörande - om sommaren av halm ("panamahatt"), om vintern av filt - ett viftande och täckande skydd mot sol och mot väta. ...
sid 131. Till Norden kommo de nya hattarna säkert i regel över Tyskland. Och på vägen blev deras form inte så litet förändrad. De fortsatte visserligen att vara mycket högkulliga, likt stora sockertoppar. Men det breda brättet smalnade nästan alldeles av, så att det knappt blev litet takskägg kvar. Och fastän de liksom i sitt hemland skulle vara av skinn, höll man sig likväli Tyskland inte speciellt till bäverskinn, utan föredrog tvärtom mera tjockpälsade arter. Härigenom fick hatten någonting alldeles särskilt lättsinnigt över sig. Övergången från den anspråkslösa baretten till detta huvudvidunder blev mycket våldsamt. Härtill kom, att de första, som förde det till Norden, voro landsknetktarna, som redan på förhand hade anlag för det överdrivna. Och i dettaafall voro de talesmän inte bara för en utan två lika utmanande modern. Med pälstorn på huvudet och fladderaktiga pluderhosor kring benen måtte de ha gjort det intryck de önskade, av någonting alldeles sju tunnor tusan.
.. Vid Fredrik IIs av Danmark kröning lät han sina hovmän lägga sig till med sådana hattar. / Sid 132 / "Om man undantar det enda året 1579, då Fredrik befallde, att hans drabanter vid festliga tillfällen skulle bära röda sammetsbaretter, synas för övrigt de höga hattarna ständigt ha hört till hovdräkten. Alldeles detsamma var fallet i Sverige". Medan adeln troget följde efter, var det ett annat stånd, som nödtvunget hålls tillbaka, och det var prästerna. ....Snart kunde höga hattar erhållas i varje välförsedd hattmakarbod. Från Helsingör 1579 höra vi, att två utländska handlande stodo på gatan och sålde hattar i flera månader, troligen till folkets bredare lager. Vidare menar Troels s 133 att här inbjöds till att ha hattband i hattarna och fjädrar o dyl, "Till och med bönderna följde med på detta område. Om de skånska bönderna heter det således, att när de fått fjäder i hatten och silverknappar som kokarder, visste de inte hur de skulle gå av idel högfärd och menade sig vara junkrar".
Troels-Lund verkar mena att en hög kastorhatt med smala brätten nådde norden via Tyskland, men att den bredbrättade vann inträde så småningom. (s 135) "...finaste kastorhattar av den sort som måste ha varit bland bättre folk i utlandet för att ha sett."
Han anför ett exempel på (s 134) en kalkmålning från ca 1548 i Sulstedts kyrka i Vendsyssel där ett par persoer först målas med ett par rätt mediokra hattar för att sedan samma personer via en ommålning 1599 visas med äkta bredbrättade kastorhattar. (Bilder s 136)
Kan, Aleksandr
Sverige och Ryssland - ett 1200-årigt förhållande / Aleksander Kan
1. uppl. - Stockholm : A&W, 1996. -
224 s. : ill.
Sid. 153
Stormaktstidens svenska kontroll över den ryska västhandeln.
s 153 Gustav Vasa ville gärna återupprätta det svenska handelsfaktoriet i Novgorod (det hade förfallit efter stadens erövring av moskoviterna). Kungen ville också uppnå frihet för sina undersåtar att handla i ryhska köpstäder och på den ryska landsorten....Vid den här tiden var det redan några varugrupper som dominerade det svensk-ryska varubytet. Från ryssarna kom hampa, lin, lärft (grövre linnetyg), hudar, honung, från svenska koppar och järn, räv-, bäver- och harskinn.
Gustav vasa ville dra både väst- och rysshandeln till det av tyskarna oberörda Sydfinland....; på det sättet hoppades han komma undan den överlägsna konkurrensen från de tyskbaltiska städerna. Men det visade sig att det inte gick att bryta månghundraåriga traditioner. Inte heller lyckades kungen med att hindra tillförseln av krigsförnödenheter till Ryssland från Hansan, från England och Nederländerna. Särskilt lömska var svenskarna på engelsmännens Ishavsväg till Ryssland - via en ny hamn nära Vita havet (från 1584 med namnet Arkhangelsk). Faktiskt var den direkta svenska handeln med Ryssland mycket ringa under en lång period - från det att Novogorod inordnades under Moskva 1478 och fram till Stolbovafreden 1617. (Sid 155) Den svenska ockupationen av Novgorod på 1610-talet gav svenskarna en mycket bättre insyn i det ryska näringslivet och etablerade fastare ömsesidiga handelskontakter. Fredsfördraget i Stolbova 1617 fastlade på nytt handelns villkor, både för svenska Baltikum, svenska Karelen och Sverige-Finland. Uppenbarligen var Ryssarnas handel via Östersjön fortfarande större mot baltikum och andra än Sverige, och med tanke på danskarnas Öresundstull och annat så gick den stora mängden varor via Archangelsk.
Vi tror oss veta emellertid veta att bäverskinn från Nordamerika tog vägen genom Öresund till Ryssland för att där förvandlas till bäverfilt. Det är ju möjligt att större kvaniteter gick via Archangelsk. Saken var emellertid den att när bävern var utrotad i Skandinavien och så småningom i Ryssland och efterfrågan på kastorhattar måste varit enorm, och kunnandet i hur man förvandlade bäverskinn till bäverfilt endast fanns kvar i Ryssland så var man tvungen att skeppa bäverskinn dit för förädling och sedan därifrån till Frankrike, England, Nederänderna och andra länder på kontitnenten.
Kanske skall den berömda Schwedenhut och den traditionella svenska slokhatten ses som ett tecken på att de inte var äkta kastorhattar utan med en stor portion hare eller annan päls i tillverkningen. De slokade helt enkelt i brist på råvara. Tillverkades slokhattar i Sverige? Troligen inte för det finns inga kända hatt- eller vantmakare som gjorde hattar. Hattar uppfattades fortfarande som dyra och dyker oftast upp i bouppteckningar som något man ändå sätter värde på trots att de är gamla och nötta.
Det är något i hattindustrin som är fördolt och kanske var det av betydande intresse. Om "alla" hade kastorhattar måste det ha varit en storindustri.
Litteratur
« Samer och bävrar Samer (Sapmi)
Fjellström, Phebe
Samernas samhälle i tradition och nutid. - 2. uppl. - Stockholm : Norstedt, 1986. - 640 s. : ill.
Orig utg. 1985.
Snell, Olof
Brottstycken från Torne och Kemi lappmarker : birkarlar, fogdar, lappar, handel, gränstvister
Sápmi i ord och bild : en antologi / Texter samlade av Kajsa Andersson. - Västra Frölunda : On Line förlag AB.
Origs: titel: L’image du Sápmi 1-3.
1. - 2015. - 592 s. : ill.
2. - 2017. - 768 s. : ill.
(Vol 1. Historia och politik ; Lapplandsresenärer ; Lapplansfotografer ; Om
samerna på Kolahalvön ; Språk, traditioner och forskning.)
Rosendahl, Sven
Den femtonde hövdingen : en roman från 1600-talet Lappland. - Stockholm : Bonnier, 1964. - 324 s.
Udtja Lasse [Lars Norberg]
Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure. - Stockholm : Emma publishing, 2013. - 137 s. : ill.
Första utg. 2007.
Westerdahl, Christer
Sydsamer från Bottenhavet till Atlanten : En historisk introduktion till samerna i Ågermanland och Åsele lappmark med angränsande delar av Jämtland och Norge. - Skärhamn : Båtdokgruppen, 2008. - 378 s. : ill.
Zachrisson, Inger
Samisk-Nordiska kontakter under järnåldern - i dräkt och personliga tillhörigheter.